Under hösten hade jag en period av svårigheter, av tvivel. Jag kände mig liten, bortglömd och ensam. Men jag ville innerst inne tro att Gud vakade över mig. Så jag etablerade en regel för mig själv. Jag bestämde att jag, varje gång jag vistades i en kyrka, skulle be en bön och säga välsignelsen. En liten sak, i hopp om att jag kanske skulle få svar.


En dag satt jag och bad och kände plötsligt en värme i hela kroppen, och även om värmen försvann efter ett litet tag fick jag en känsla av närvaro. Mitt i värmen började jag be att Gud skulle ge mig ett tecken – vad som helst – på att han hörde mig.

Där inne i kyrkan, satt du och bad då? Jag såg det.

Fem minuter senare fick jag ett svar – inte som en röst från himlen eller som en uppenbarelse – utan i form av att en kompis, som inte är kristen, sa till mig: “Där inne i kyrkan, satt du och bad då? Jag såg det.”

I fjärde psalmens fjärde vers står det: Ni ska veta hur underbart Herren tar till sig sin trogne, Herren hör när jag ropar till honom. När det kändes som om jag pratade in i en vägg bad jag om att få bli hörd. Och genom en vän fick jag svar.

Foto: Unsplash.com
DELA
Föregående artikelHan som förlåter
Nästa artikelEn helt vanlig tisdag