För ett tag sedan behövde jag sitta i karantän då jag umgåtts med en person som visade sig ha corona.
Jag fick sitta ensam på mitt rum och försökte hitta på sätt att få tiden att gå i väntan på provsvar. Jag pratade med vänner, spelade spel och tog även tid till att be och vårda min relation med Gud. Men jag var väldigt rädd för att jag skulle bära på smitta, som kunde ha spridits vidare till mina klasskompisar.
Det var som om Gud sa till mig:
”Arvid, oroa dig inte”
Jag gillar att ha folk i min närhet och är en ganska otålig person, så att sitta ensam i karantän var påfrestande. Jag uttryckte min irritation och oro inför Gud och tyckte att tillvaron var jobbig. Men när jag satt där och bad i min tystnad upplevde jag plötsligt Guds närvaro väldigt starkt. Jag upplevde verkligen att stormen av känslor inom mig lugnades och det var som om Gud sa till mig: ”Arvid, oroa dig inte. Du kommer testa negativt, bara håll ut.” Jag har sällan upplevt Guds tilltal på detta sättet, men jag tror att i den stilla, tysta miljön som karantänen gav mig, fick Gud en möjlighet att höras tydligare. Detta har inspirerat mig till att ta mer tid till bön och tystnad. Jag tror att Gud vill säga mer till oss än vad vi kanske lyssnar efter. Tiden gick, och mycket riktigt testade jag negativt. Och personen som jag hade umgåtts med är nu frisk. Halleluja!
