Det var en vanlig förmiddag på ett sommarläger. Jag mådde bra, men våren som ledde fram till den här stunden hade varit jobbig.

Jag hade uppgifter att ta tag i denna förmiddag, men valde att gå undan och ta lite oglamorös tid med Gud i en korridor först. Något började då spelas upp innanför mina ögon. Jag såg en jesusfigur springa genom olika byggnader. Jag kände igen byggnaderna, jag hade varit där under den gångna våren.

Jag fick se hur Jesus slet upp dörrar och satte sig bredvid mig.

Jag fick se hur Jesus slet upp dörrar och satte sig bredvid mig, utan att jag märkte det. Där och då insåg jag att han hade kommit varje gång jag i trötthet hade bett honom om det. Jag hörde sedan Gud säga, på ett väldigt kärleksfullt sätt, att han hade delat på havet åt mig den våren (som i 2 Mos 13:18). Det lät konstigt, med tanke på hur svårt det hade varit, men jag hade samtidigt inte insett hur mycket värre det hade kunnat vara. Det hade kunnat fortsätta eller eskalera. Jag fick förstå hur beskyddad jag var, trots att jag hade gått igenom en svår tid.