För ungefär fem år sedan, under den första dagen av ett kristet skidläger, hände något väldigt speciellt.
Det var soligt och klart och mina kompisar och jag hade precis satt oss i en lift efter ett gött åk i skidbacken. Då fick jag för mig att jag skulle flytta mitt liftkort till en annan ficka. Mitt i flytten så tappade jag taget om det lilla vita kortet och det singlade långt ner till snön från den extremt höga höjden som liften gick på. Jag försökte kolla var kortet landade, men mindes bara det ungefärliga området. Jag fick panik och tänkte att hela resan var förstörd om jag inte skulle hitta det igen.
Snälla Gud, låt mig hitta kortet!
Så jag bad till Gud om och om igen: “Snälla Gud, låt mig hitta kortet!”. Jag fortsatte att be hela vägen upp och åkte sen störtlopp ner och bad hela vägen samma mening. När jag kom ner så stannade jag förtvivlad och var beredd att spendera hela dagen på att leta efter kortet. Då såg jag ett litet litet smalt snitt i snön precis bredvid min skida. Jag stoppade ner min handske i snön och drog upp det som var mitt eget liftkort. Det kändes som att min hjärna skulle sprängas för att det var så sjukt! Jag kunde inte sluta le och tacka Gud den dagen.
