Vi landade utanför New York och de första dagarna fick vi prova på att vara turister i detta spännande land. Bland annat såg vi downtown New York och Frihetsgudinnan.

Sedan började turnén och redan efter första konserten märktes att detta skulle bli en turné att minnas. Kören fick stående ovationer, tanterna torkade tårar i ögonvrårna, kollekten blev mycket större än väntat och Canticums CD sålde som smör i solsken. Historien upprepade sig i stort sett i varje kyrka vi besökte. Överallt blev vi mottagna med öppna armar. Varje natt bodde vi hos en ny värdfamilj. Vi provade på amerikanska läckerheter som makaroner i smält ost och kakor i alla färger och former. Två gånger var vi på äkta poolparty med stor pool, grillade hamburgare och massor med chips och läsk.

Trötta men smittande glada
Turnén var inte bara en dans på rosor. Som turnéledare fick jag se hur trötta körmedlemmarna egentligen var. Det största minnet jag har är från en söndag någonstans i Wisconsin. Dagen innan började med sju timmars bussresa, följt av en kvällskonsert. Efter konserten hade vi ytterligare två timmars bussfärd till kyrkan där vi skulle sjunga på söndagsgudstjänsten. Kyrkan som vi skulle vara i visade sig ha en otroligt dålig ljudanläggning. Alla var trötta efter allt resande och solisternas sånger lät som om de sändes över närradio från Himalayabergen. Ändå lyste körens ögon. De sjöng om Gud och vad kan stå i vägen för hans glädje? Från kyrkbänken kunde jag se glädjen sprida sig ut i kyrkan. Vi tyckte nog att det var den sämsta konserten men Gud mäter med en helt annan måttstock. Den söndagsmorgonen fann Gud 54 canticumhjärtan som brann för att berätta för andra om honom.

Till startsidan