Ung i dag, Korsdraget, The Young Ones, KUSen, Oasen ... efter många timmars brainstorming blev det Insidan. Så skulle tidningen heta. Året var 1992. Det är femton år sedan!

Chans att förändra världen lite
Vi var ett gäng i tjugoårsåldern som var med och startade en ny kristen tonårstidning som bilaga i KUS (nuvarande ELU) tidning som då hette Ungdomsbladet. Det var ju komiskt egentligen, att i en ungdomstidning starta en tonårstidning. Men det behövdes. Ungdomsbladet var i själva verket medelålders- och pensionärsbladet. Språket och stilen nådde inte fram till oss som var unga.
Insidan drogs igång och för oss var det en revolution. Vi i redaktionen stod på barrikaderna och skulle få vara med och forma framtidens kristna. Fast så stort tänkte vi nog inte just då. För oss handlade det mycket om att våga bryta med ”det gamla” och förnya, bort med alla klyschor och fromma ord som vi inte alltid upplevde som äkta. Detta var en minirevolution i en liten, liten del av kristenheten. Men inte desto mindre viktig.
Förändringar är ofta förenade med viss smärta. Så har det alltid varit och kommer väl alltid att vara. Det verkar tillhöra livets principer. När vi som var unga fick ett eget ansvar att göra Insidan så kunde vi känna hur den äldre generationen var rädda för vad vi skulle hitta på. Att de texter som vi tog in i Insidan skulle gå genom en ”sil av äldretyckande” hämmade ibland kreativiteten och frimodigheten. Nu i efterhand kan jag se att vi lärde oss att argumentera för vår sak och samtidigt att visa hänsyn. Det var ett givande och ett tagande. Och vi höll arbetsglädjen och framtidstron vid liv.

Vår första tid som redaktion
I vårt andra protokoll från 9 mars 1992 har vi skrivit att huvudbudskapet i tidningen skulle vara: ”Frälsningen av nåd genom Jesus” och ”Vi vill göra Jesus fantastisk och levande för ungdomar, med ett modernt språk”. Det var inget nytt tidningen skulle komma med, men vi ville presentera det på ett nytt sätt. Vi ville att den kristna tron skulle bli mer konkret, i vardagen, i skolan och bland klasskompisar – och vi ville att texterna skulle skrivas med personlig och ärlig ton och inte blunda för den verklighet vi levde i. Även layouten skulle vara lekfull med ”tilldragande utformning”. Ingen av oss hade gjort något liknande tidigare.
Vi hade åtta redaktionsmöten de första fyra månaderna för att arbeta fram tidningens själ, planera innehållet för det första numret, beställa artiklar och samla en grupp med fasta medarbetare till kommande nummer. Så här kunde ett protokoll avslutas:
”En kort sammanfattning av ett möte som i vanlig ordning började i en anda av effektivitet och förhoppningar om ett snabbt behandlande av dagens frågor, men som lika snabbt övergick till en fas av något lägre effektivitet och beslutsfattande – men vi hade roligt. Vi har fått fria ramar av KUS, och dem ska vi hålla oss inom (de fria ramarna alltså), och vi ska därför inte vara alltför rädda om vi måste bryta mot Ungdomsbladets ramar av idag. [I ett protokoll har jag skrivit: ”Redaktionen = Rädd­aktionen.” Vi var ibland rädda för att vi inte skulle klara av vårt uppdrag och rädda för att få kritik.] Vi vill gärna att vår glädje i Jesus och med detta arbete ska synas i Insidan, och att tidningen präglas mer av personlighet och spontanitet än av perfektionism.”

Från bilaga till fristående tidning
1997 blev Insidan en egen tidning med fyrfärgstryck. Det var ännu en liten revolution. För mig personligen blev det en anställning som layoutare – och lyckan var gjord. Tänk att få hålla på med det man tycker bäst om och dessutom få betalt för det. Vi hade dock ingen anställd redaktör, utan allt redaktionsarbete gjordes ideellt, som tidigare och som i dag. Det var en hel del vånda förknippat med att få fram material till varje tidning. Ett citat från ett protokoll berättar:
”Ja ha, att komma på ämnen sådär hipp som happ var ju inte det lättaste. Per kom med förslag om rasism – att vi borde vakna upp och visa var vi står i den frågan och inte bara mjäka med. Att anknyta till vår kristna människosyn och visa på konsekvenserna av den. Vi pratade även om status – att det praktiska arbetet inte värderas lika högt som det intellektuella osv., men vi kom på att det är ett ämne som kanske inte är aktuellt för en trettonåring. Alla har i alla fall läxa till nästa möte att komma med minst ett förslag på ämne till nästa vår och höst. Vi ska ju komma ut i varje nummer... huga...”
Under årens lopp rationaliserades redaktionsarbetet och erfarenhet lades till erfarenhet. Gamla redaktionsmedlemmar lämnade över stafettpinnen och gav plats åt nya och yngre förmågor. Olika personligheter kom och gick i redaktionen, vi stöttes och blöttes, idéerna avlöste varandra. Och åtta gånger om året kom den envist ut, den där Insidan. Den tidning du nu håller i din hand är en i raden.

Guds ledning i backspegeln
Mina minnen från tiden i Insidan-redaktionen är ljusa och varma. Skratt, flams och trams blandades med allvarliga samtal om livet med Gud. Jag kan bli rörd när jag läser våra innerliga tankar i protokollen och ser hur mycket vi ville och längtade efter att gå Guds vägar och göra en bra tidning. Det var en tid som säkert präglat oss mer än vi tror. Flera av Insidans gamla redaktionsmedlemmar arbetar i dag som journalister, andra som läkare, socionomer, predikanter eller präster. Det är spännande att se hur Gud kallar oss till sammanhang där vi kan växa och utveckla de gåvor han har gett oss. Min tid som layoutare i Insidan har lett fram till att jag nu arbetar som grafisk formgivare på heltid. Så kan det gå!
Jag vill uppmuntra dig som är ung att ta aktiv del i att bygga Guds rike. Du behövs. Tänk efter vad du är bra på och vad du tycker om att göra. På vilket sätt vill du tjäna Gud? Han längtar efter att få jobba tillsammans med dig. Våga ta steg ut i det okända och pröva dina vingar. Gud har spännande planer för ditt liv. Han bär dig.

Till startsidan