God morgon Stefan! Är du vaken? Jag brer ett par smörgåsar till dig så att vi kan köra om en halvtimme”. Den glada och pigga rösten som ljöd från trappan på nedervåningen tillhörde Anki, Stefans mamma. I vanliga fall hade han suckat lite lätt och njutit av att kunna dra sig ännu ett par minuter. I dag var det annorlunda. Huvudet värkte. Ångorna från andedräkten var fruktansvärda.
”Nu får du sätta lite fart om vi ska hinna. Frukosten står framme”. Ännu en gång hade mammans bedjande ord försökt mana upp honom.
Stefans impuls var att lyda. Men så fort överkroppen höjdes tog det emot. Likt havets vågor som i en hastig omfamning sköljer över stranden, kom illamåendet. Samtidigt arbetade stridsyxan inne i huvudet vidare med att bearbeta tinningarna.
Nej, i dag fick föräldrarna och systern åka själva till gudstjänsten. Vad gjorde det egentligen om han missade en predikan? Han hade alltid varit en trogen besökare.
Nu hörde Stefan steg i trappan. Det knackade lätt på dörren. Han svarade inget, låtsades bara sova vidare.

En sovmorgon utan sömn
”Hallå gubben. Jag trodde att du var vaken. Du, kom igen nu”. Mammans vädjande röst fick Stefan att dra täcket ännu lite högre upp. Minst av allt ville Stefan möta hennes ärliga blick.
Det kändes som ett knivstick i hjärtat när hon utan ett ord tassade ut ur rummet. Inom honom stormade kraftiga vindar. Om hon åtminstone hade sagt något anklagande. Att han inte skulle ha gett sig av i går, att han fick skylla sig själv om huvudet dunkade... Vad som helst!
Strax efteråt hördes ljudet av en motor som startade. Singeln på gårdsplanen knastrade av däckens tyngd. Tystnaden som sänkte sig över huset blev nästan till en kuslig stillhet. Tickandet från väckarklockan hördes som dånande cymbaler. Stefan slöt ögonen. Samtidigt förde han en inre övertygelsemonolog. Försökte riktigt känna hur skönt det var att stanna hemma.

Det började som ett frö
För vad hade han egentligen i kyrkan att göra? Den där ovissheten om det verkligen fanns en Gud hade växt sig fast. Det hade väl börjat som ett litet frö ungefär samtidigt som gymnasieåren startade. I den gamla klassen visste alla att han var kristen. Men på gymnasiet var det skillnad.
Medan de senaste årens bilder passerade revy för Stefans ögon blev han alltmer klarvaken.
Samvetet var som ett öppet skoskav. Det sved. Blödde. Livet som han levt sista tiden hade förändrat honom. Ibland smög sig svordomar över läpparna. Det bara kom. Likadant var det med lögnerna. Den ena födde en annan. Sedan hade det varit alla festerna. I början hade det varit lätt att säga nej. Skyllde på att han skulle träffa de gamla kompisarna. Eller på fotbollsmatchen som skulle spelas dagen efter. Aldrig på att han inte ville. Eller var kristen.
Så en dag hade det varit tomt med ursäkter. Orolig och lite skamsen följde han med. Tanken på att han inte behövde dricka hade dämpat de obehagliga känslorna. Kunde man förresten inte vara det där saltet som det alltid pratades om även på sådana tillställningar?!
Fler och fler fester hade snart stått på programmet. En öl blev till flera. Fröet som länge längtat efter en plats att växa på hade fått sin jord.

Ett vägskäl
Stefan blev allt mer illa till mods där han låg och funderade. Det gick inte att fortsätta så här i längden. Han skulle bli tvungen att välja vilket liv han ville leva. Skulle han vara kristen för husfridens skull? Eller skulle han våga ta steget? Slänga bort dubbellivet. Göra det som verkade lockande. Inte tänka på konsekvenserna, utan bara på vad om kändes rätt för honom...

Lyckan kommer, lyckan går...
Skymningen hade redan hunnit måla himlen mörk. Stefan frös där han gick genom samhället, på väg hem från arbetet. Egentligen var det inte så kallt. Det var mer en isande kyla som följde blodbanorna ut till varje cell. Han kände sig ensam. Förvirrad. Livet hade förändrats den sista tiden. Den befrielsekänsla som han trodde skulle infinna sig när han valde att bryta med Gud, hade endast ersatts med tomhet när det första frihetsruset lagt sig. Tillvaron hade blivit ett blint famlande.
Utan att egentligen tänka på vad han gjorde, styrde Stefan stegen in genom kyrkogårdsgrinden. Flera månader, ja till och med något år, hade passerat sedan han satte sin fot där senast. Sinnena kunde inte hindras från att suga in det som fanns runt omkring. En del av gravarna var smyckade med kransar och ljus. Lika många såg övergivna ut. Det gemensamma var i alla fall att ett par meter under jorden, fanns det rester av en människa. Stefan gick och filosoferade. Personerna som nu var döda, sörjda eller glömda, hade en gång varit fulla av liv. En dag slutade deras hjärta sitt trogna arbete. Alla skulle gå den vägen. Vad var meningen med allt?

Träffad
Försjunken i grubblerierna slog han sig ner på en bänk. Trots att mörkret lagt sig, rörde sig människor längs gångarna. Snart hade en gammal pensionär slagit sig ned bredvid honom. Stefans första instinkt var att resa sig och gå vidare. Han ville vara ifred. Ännu mer irriterad blev han när den rynkiga mannen började prata. Inom Stefan klingade en ekande suck. Men farbrodern pratade obesvärat vidare.
”Vet du, livet är ganska underligt. Först föds man till jorden, arbetar, bildar familj, brottas med sjukdomar, skrattar, gråter... och så en dag tar allt slut. Hela livet vet man att det en dag slutar här. Speciellt påtagligt blir det i min ålder. Krafterna har runnit ut. Dagarna är räknade som sandkornen i ett timglas. Var och en har vi fått olika mycket påfyllt. För en del verkar det som att allt bara flyter på. Andra blir tilldelade lite större korn eller stenar som kan få tiden att liksom stanna upp. Hur det än är finns det bara en sak som är väsentlig. Det är var timglaset, livet, har sitt fäste.” Mannens blick var riktad mot en fjärran punkt. Eftertänksamt lät han orden sjunka in. Stefan satt som på nålar. Något hade fått de inre strängarna att vibrera.
Kanske fanns det trots allt en Gud!

... den Gud älskar friden får
”Livet har lärt mig mycket. Inte minst att utan rätt mål för ögonen, går det utför. Gå med allt som tynger dig till Herren Även när han känns som allra mest frånvarande, bär han dig. Om ett organ tas ut ur kroppen skrumpnar det snart ihop och dör,” fortsatte han med samma lugna röst. ”Likadant är det med själen. Får den inte näring från det kristna blodomloppet försvinner snart livslusten. Snart inser man att pengar och allt det jordiska inte har något värde i ett evighetsperspektiv. Det är som Einstein en gång uttryckte det: ´Gud spelar inte tärning`. Ditt liv är ingen slump. Men nu är det dags för mig att bryta upp. Glöm bara inte att detta är en förberedelse för Livet med ett stort L framför. Är du förberedd behöver det inte sluta här”. Mannen reste sig och gick hasande därifrån med käppen som stöd.
En stund senare reste sig även Stefan. Efter en kort promenad var han hemma i lägenheten. Kvällen avslutade han med något som inte hänt på väldigt länge. Sittande på sängen valde han att lämna sitt liv till den Gud som förut varit en så viktig del av livet. Tårarna trillade. Befriande droppar som sköljde bort allt det smutsiga och fyllde på med en inre frid.

Till startsidan