Runt omkring mig rörde sig en strid ström av människor. Påpälsade och ivriga. Många längtansfulla blickar riktades mot de välpyntade skyltfönstren. Tonerna från den glada julmusiken som ville få oss att komma i stämning, slingrade sig ut på gågatan. Skjutdörrar öppnades. Den sköna värmen försökte omfamna de förbipasserande. Locka och dra.
Själv gick jag med målmedvetna steg. Om exakt sexton minuter skulle bussen lämna stationen. Jag hade ingen lust att missa den. Skulle precis hinna hem och äta, snabbt byta kläder för att sedan ta cykeln till träningen. Det skulle gå, men marginalen var knapp. Först var jag tvungen att ordna ett par ärende. Försjunken i tankar gick jag mot bankomaten. Med en suck insåg jag att det var fler som var i behov av kontanter denna fredagseftermiddag. Frustrerat trampade jag runt. Samtidigt åkte vantarna på. Det var kyligt. Ögonen svepte planlöst omkring. Ett par meter ifrån mig satt en man på marken. I min rastlösa väntan och med en början till julstämning, var han en punkt som tog bort en del av det stämningsfulla. Han var sjaskigt klädd och höll en hatt framför sig. Ryggen var krökt – en hållning vilken pianolärare som helst skulle ha fördömt.
Nu hoppade jag nästan i kön. Bara ett par personer kvar tills det var min tur. Först en gammal man som fumlade. Antingen var han nervös för att bli rånad eller ovan vid sådana moderniteter. Sedan ett par fnittrande tonårstjejer.
Så äntligen stod jag med några sedlar i handen. Tiden hade sprungit iväg. Sju minuter kvar. Perfekt. Resolut började jag gå mot den väntande bussen. Men plötsligt var det något som hindrade mig. ”HUNGRIG OCH HEMLÖS. GE EN SLANT”. Bokstäverna var spretiga och skrivna på en kartong. Det var den där uteliggaren som jag fått syn på tidigare som höll i den. Jag blundade.
”Nej, jag har inte tid”, försökte jag intala mig. ”Snälla tvinga mig inte. Min buss går om sex minuter och femton sekunder. Jag hinner faktiskt inte.” Hur det var, lyckades jag ta mig ett par steg närmare stationen. Den inre känslovärlden var i gungning. En häftig konversation där två stormande röster stred. Den förste påminde om klockan och den andre om en mycket känd bibelvers. Jag var hungrig och ni gav mig inte att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder…
Det gick bara inte att fortsätta. Något i det inre hade fått sig en törn. Strax hade jag ändrat färdriktning och gick samma väg som jag precis passerat.
”Två korvar och en kaffe, tack.” Sträckte fram en sedel till kioskbiträdet och fick det beställda. Strax var jag framme vid min utgångsposition – bankomaten. Där satt den där mannen i sin säckiga täckjacka och med för korta byxor. Till synes helt frånvarande och modlös. ”Hej! Här är lite som kan värma”, stammade jag fram. Först när jag ännu en gång upprepat orden reagerade han. Under en kort sekund möttes våra ögon. Blygsamt räcktes ett par röda och nariga händer mot mig. Med en tafatt rörelse pekade han på platsen bredvid sig. Snart satt vi bägge två på en gammal filt till skydd för kylan ifrån den isiga trottoarkanten. I min självcentrerade och inskränkta värld tittade jag mig besvärat omkring. Vad tänkte de förbipasserande som såg mig? Detta var ju ingen plats för mig – en tonåring med märkeskläder under den varma vinterkappan. Dessutom skulle jag ha varit på väg hem just nu. För jag hade faktiskt ett hem. Fördomarna var som vanligt på alerten. Den där mannen vid sidan om mig, utslagen från samhället, han bodde väl bara i trappuppgångar och skrämde livet av gamla tanter som rastade sina rullatorer…

En timma senare satt jag i bussen som en ny person. Visserligen kunde väl ingen ana vilken skönhetsoperation jag just gått igenom, för till det yttre var jag den samma. Detta rörde sig om ett mått av nyttiga lärdomar. ”Den där sjaskiga uteliggaren”, som jag för en stund sedan kallat mannen, hjälpte mig att få en klarare syn. De få sekunder som våra blickar möttes innan jag rest mig från honom hade sagt mer än ”tack”. Bakom den grumliga ögonfärgen fanns ett ljus. Ett ljus som fick något vått att samla sig i den härjade mannens ögonvrår. Jag gissade att något liknande speglades hos mig. Med sitt livs berättelse lärde mannen mig att det finns mycket mer än det skal vi visar för varandra. Den som är skön för ögat, kan ha ett svart och kallt hjärta. Likaså kan den som är liten i världens ögon, äga ett hjärta av finaste guld.

Till startsidan