Har du funderat över titlarna på sångerna i Psaltaren någon gång? När man läser namn som: En lidande mans bön (Ps 38), En sjuk mans bön (Ps 41), och Klagan över falska vänner (Ps 55) så inser man två saker. Dels att författaren David varit med om tuffa saker, och dels att han aldrig slutade lova Gud på grund av svåra omständigheter. Han är vårt exempel, men frågan är hur vi gör i liknande situationer. Tänk om det bara känns som tomt hyckleri när vi lovsjunger, att det blir som att klistra på ett leende på ett gråtande hjärta.

Att det känns svårt att lovsjunga i svårigheter tror jag ofta beror på att vi har en skev bild av vad lovsång är. Vi kopplar lätt ihop begreppet med glädje och tacksamhet och glömmer dess dimension av ärlighet och förtröstan. När David lider berättar han i en sång ärligt för Gud hur fruktansvärt dåligt han mår: Jag går krokig och mycket lutande, hela dagen går jag sörjande (Ps 38:7). Sedan sjunger han om en Gud som vet allt: Herre du känner all min längtan och min suckan är inte dold för dig (Ps 38:10). Han uttrycker sin förtröstan på att Gud ser honom, och avslutar genom att erkänna Gud som sin frälsning (Ps 38:23_b).

Lovsång handlar om vem Gud är, vad han gjort och kommer att göra, och om vår relation till honom. Utifrån den definitionen får vi alltid lovsjunga, oavsett om vi har det jobbigt eller är glada. I tuffa perioder får sång och bön fyllas av vårt beroende av Gud och av vår tillit till honom, och det är verkligen att lova honom! Dessutom gör ett ärligt rop på hjälp och erkännandet av Guds storhet oavsett omständigheter plats för Guds ingripande. Antingen genom att han ger oss kraft att bära våra bördor, eller genom att han river vårt fängelse så som han hjälpte Paulus och Silas i deras cell (Läs Apg 16:25–26). Så dra dig inte undan från Gud i svårigheter! Kom istället närmare och lär dig lovsång som ett uttryck inte bara för din glädje, utan också för ditt desperata behov och beroende av Gud.

Till startsidan