Jesus Christ Superstar. Jesus har alltid varit en superstjärna. Han är en av få som aldrig blivit ”ute” eller omodern.

Innan han föddes var Jesus den som alla gick och väntade på. Det fanns en stark längtan efter honom, precis som när man bygger upp förväntningarna inför en konsert eller ett möte med en stor förebild. Vi längtar efter något eller någon som ska komma, och ju längre tiden går, desto starkare blir längtan. Så var det och så är det att längta efter en superstjärna.

Så kom han då – Jesus. En superstjärna var född. Succé. Men precis som de flesta världsberömda artisterna började han sitt liv på jorden som anonym och okänd. Vägen till hans livsavgörande insatser var långt ifrån spikrak, snarare väldigt krokig. Men Jesus var målmedveten, han skulle leva upp till det som alla hade väntat på och längtat efter. Bekymret var bara att många i hans omgivning hade fel förväntningar på honom. De förväntade sig en annan person och en annan personlighet än den han var. En del valde att inte ta emot honom alls. Mina egna förväntningar på Jesus kan med andra ord vara helt avgörande för hur jag tar emot honom.

De riktigt stora superstjärnorna lever kvar i människors minnen långt efter att de lämnat rampljuset. Ofta är dock minnet av dem ljusare än vad verkligheten var medan de levde. Efter några år kan samma person hyllas som tidigare hånats. På samma sätt är det med Jesus. Han hånades mycket medan han levde som människa här, men hyllas nu istället efteråt. Det var först efter att han lämnat jorden många människor förstod vem han var.

Men det finns ändå en stor skillnad. Medan Elvis och andra gamla superstjärnor har en gravplats man kan besöka, har Jesus ingen alls. Det beror inte på att han är bortglömd. Tvärtom. Det beror på att han fortfarande lever. Superstjärna. För alltid. 

Till startsidan