Butrint går tredje året på ett gymnasium i Lund. Han är uppvuxen i en muslimsk familj där tron på Gud mer handlar om traditioner och en känsla av samhörighet, än en relation och en tro på en levande Gud.

Under tonårstiden innebar Butrints muslimska bakgrund en trygghet för honom. Till namnet var han muslim, men egentligen ateist när det gällde hans åsikter. Butrint tänkte mycket på existentiella frågor, men inom honom väcktes det ett motstånd mot kristendomen. Han var helt övertygad om att Gud inte kunde finnas. Ändå började han söka efter svar, och en längtan efter något började växa inom honom.

Så småningom kom Butrint i kontakt med en kristen kille via en kompis. Till en början ville Butrint försöka motbevisa honom, men ju mer kontakten växte, desto ärligare blev han med sina frågor om Gud. När han blev inbjuden att följa med till en kristen ungdomsgrupp tvekade Butrint först, men följde sedan med eftersom han inte hade något att förlora – den kristna tron var ju ändå inte sann, tänkte han. Men under denna kväll blev Butrint träffad i hjärtat och berörd av att Gud, skaparen, ville ha en relation med honom. Han fick en bibel och började läsa med stort intresse:

– Jag märkte verkligen att djupt i min själ så fylldes det här tomrummet och det smakade så gott för själen, beskriver Butrint, och det är tydligt att bibelordet fått betyda nytt liv för honom.

Bibelläsningen förvandlade Butrint. Hans ibland häftiga temperament försvann och han slutade även att svära och ljuga:

– Jag tänkte att det här med Gud är så rätt, och ska man tro på Gud ska man göra det ordentligt, säger Butrint, och berättar att en känsla av mening och kärlek växte fram genom bibelordet.

Hans föräldrar blev dock misstänksamma mot Butrints bibelläsning. När hans bibel plötsligt en dag är borta frågar Butrint sin pappa om han vet var den är. Pappan blir då ovanligt arg och hämtar till slut bibeln och river sönder den mitt framför ögonen på Butrint.

En annan dag när Butrint är på gudstjänst ringer hans pappa och frågar var han är. Butrint får en arg kommentar om att han genast ska komma hem. Hela familjen är samlad och stämningen är laddad. Pappan undrar vad Butrint håller på med. (Butrint berättar för mig att han mitt i detta kaos upplevde Guds närvaro och ett påtagligt lugn.) Till slut säger hans pappa:

– Du har två val som jag ser det: antingen är du muslim och då får du bo kvar här. Då tillhör du vår familj, vi glömmer allt det här och du är min son. Eller så är du kristen och då vill jag aldrig någonsin se dig mer igen. Du är inte min son längre och jag vill aldrig höra från dig mer och du får verkligen inte bo här. Vad väljer du?

En tystnad sänker sig över vårt samtal. Jag kan också nu se att orden tog tag i Butrint. Sedan fortsätter han att berätta att han i den här situationen började tänka på det Jesus säger i Matt 10:33–35. Jesus menar att han inte kommit för att skapa fred utan för att skilja en son från sin far. Han säger också att den som förnekar honom inför andra människor kommer Jesus att förneka inför Fadern i himlen. Butrint svarar därför sin pappa:

– Nä, pappa. Tyvärr, jag är kristen, jag tar konsekvenserna. Jag bryr mig inte. Jag kan inte förneka det, det jag har fått känna – det är sant. Det är något värt att lida och dö för.

Butrint får den dagen lämna hemmet och sova hos en kompis.

Butrint är tydlig med att förklara att utan Gud skulle han inte kunna göra någonting och det är Gud som ska ha all ära. När han ser tillbaka på det han varit med om ser han ändå att Gud har haft sin hand med genom hela hans liv. Gud har alltid haft en plan för honom. Butrint menar att Gud tänker på vårt bästa även om vi inte vet det själva. Om man får lida för sin tro hänvisar Butrint till det Jesus säger: Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er (Joh 15:18). Butrint menar att det är svårare att vara troende än att inte vara troende, men att Gud vet vad vi går igenom och är med oss alla dagar.

– Ett liv utan Jesus är inget liv, man lever inte, man bara existerar, säger han och fortsätter:

– Man kommer att få lida för tron, men det är så värt det! Man lever ju inte förrän man känner Jesus, det gör man inte, avslutar Butrint och bakom orden finns erfarenheter av prövning – men även konstaterandet att Jesus verkligen är värd allt.

I dag bor Butrint hemma hos sin familj igen, men har inte gett upp Jesus. Ämnet är dock tabu att tala om hemma. Men Butrint anar att familjen vet att han är kristen.

– Jag är älskad av Gud, det förändrar ju hela tillvaron, då spelar ju allt annat egentligen ingen roll. 

Till startsidan