Jag har en tendens att överösa min omvärld med intern information om vad jag för tillfället är helt inne i. Under min sommar som attraktionsvärd på Gröna Lund kunde jag inte låta bli att berätta för alla hur man ska göra om varningslampan på spöktågets kontrollpanel börjar lysa. Under min utbildning för att bli Friskis och Svettis-ledare fick mina vänner nippran av att konstant bli upplysta om Friskis jympakoncept. Och nu när jag läser en anatomi- och fysiologikurs i skolan kommer jag hem och berättar för den tålmodigt nickande kombon om njurens delar och att om en viss del inte fanns skulle vi kissa 180 liter per dag. Själv är jag ju förstås blint fascinerad. Omvärlden är ibland intresserad och stundom lätt uttråkad.

Tanken slog mig häromdagen om denna fascination och berättarlusta inte hade kunnat användas på min tro istället. Varför inte Gud? Varför inte bubbla över och berätta för alla om detaljer kring det som trots allt är viktigast i mitt liv. Jag tänker på klasskompisen. Hon som mötte Jesus på tunnelbanan, lämnade rädslan för sin barndoms muslimska gud och helt enkelt inte kunde hålla inne med vad hon funnit. Jag längtar efter den förälskelsen. Samtidigt tänker jag att jag nog har gått direkt in på det som kommer efter, nämligen den varaktiga kärleken, den som är ett beslut och varar längre. För jag vet vem min frälsare är. Och jag vet att det räcker. Men jag ser fram emot evigheten då det finns tid för nyförälskelse. Och vem vet, kanske nyförälskelsen infinner sig vilken dag som helst. Då ska jag blanda mitt informationsspridande av friskiskoncept och njurfunktioner med Jesusfakta. Det kommer att bli intressant. Tro mig. 

Till startsidan