Jag hade precis slutat nian. Avslutningen var en blandning mellan glädje över att ha avklarat grundskoleperioden, men samtidigt en vånda inför att ta avsked av alla kompisar och ovissheten inför den kommande höstterminen. Gymnasiet – ett främmande fenomen. Hade jag valt rätt linje? Skulle det vara bra lärare? Och de där båda tjejerna som trott att de ägt på högstadieskolan och som nu skulle hamna i samma klass…

Alla de där sakerna cirkulerade och så en ytterligare fråga. Den som tyngde mig mest. Skulle jag berätta för de andra att jag var kristen? Det var ett dilemma som plågade mig genom hela juni och juli. När det blev dags att vända fram augustibladet i almanackan bestämde jag mig. Inte för det ena eller andra, bara att lämna allt åt Gud.

Jaha, det var så långt. Sedan kom dagen då det var dags att hoppa på bussen in till stan för att ta sig till den första skoldagen. Hängandes i korridoren verkade det som en del försökte gömma sig, medan andra genast visade attityd genom att slänga upp fötterna på soffbordet och berätta om sommarens festande.

Det där om att berätta om att jag var kristen, gnagde fortfarande. Jag bad återigen till Gud. Två dagar senare åkte klassen iväg över en helg för teambuilding. Under bussturen till övernattningsstället vände sig plötsligt en av tjejerna om mot mig för att snacka. Hennes första fråga ”är du en sådan där kristen” fick mig att sätta i halsen. Av skräck och glädje.

Ett par timmar senare visste alla. Det var en underbar lättnad. Gud hade hört min bön!

Så min uppmaning till dig som börjat sommarlovet är att koppla av. Njut. Gör trevliga saker och lämna det som oroar dig under de ljusa dagarna till Herren. Han hjälper och lyssnar. På sitt sätt. 

Till startsidan