Ibland får mina barn inbjudningskort. Antingen är de satsiga, om nån har pysslat till det riktigt fint, eller är det en enkel lapp med lite text på. Men hur inbjudan ser ut verkar inte spela så stor roll – för det är nästan alltid ett barnkalas som är på gång och då blir det jubel där hemma.

Helt avgörande när vi får en inbjudan är däremot vem som bjuder in. Ibland blir jag inbjuden av en munter pensionsrådgivare till ett kostnadsfritt samtal om pension. Då blir jag inte lika sugen som mina barn blir på kalas hos sina kompisar.

Detta nummer av Insidan handlar om bön. Bönens möjligheter och bönens svårigheter. Jag tror att det ofta finns två problem i hur vi ser på bön. Dels att vi känner att bön är något som man borde göra. Bönen blir ytterligare ett krav. Och dels att vi tycker bön är svårt att förstå. Man förstår inte om det spelar någon roll och hur det egentligen funkar och därför blir bönen mest ett problem.

Bön är inte främst något jag borde göra utan en fantastisk möjlighet.

Men när Bibeln talar om bön tycker jag egentligen det mest känns som en inbjudan. Vi blir inbjudna till att be! Bön är inte främst något jag borde göra utan en fantastisk möjlighet. Och du måste inte förstå varför du ska be eller hur bönen fungerar… men grejen är att du står med ett inbjudningskort i handen!

Så får vi stanna upp och tänka på vem det är som bjuder in. Gud är underbart god och dessutom allsmäktig – och så vill han ha mig i sin närhet. För mig hjälper det att tänka så. Jag är inbjuden och jag får tacka ja och komma till honom!

Bön: Gud, tack för att jag får komma till dig. Tack för möjligheten och för förmånen som det är. Tack för dina löften om att du tar emot mig. Amen.

Foto: Aaron Burden
Jakob Andersson
Verksamhetsledare i ELU och redaktionschef för Insidan, Örkelljunga. jakob.andersson@elungdom.se
DELA
Föregående artikelMörkret har förlorat sin makt!
Nästa artikelMer än en kram