Ibland förvånas jag av mig själv. Som när jag måste gå upp betydligt tidigare än vad jag brukar och det slår mig hur fantastiskt vackert och skönt det är i den tidiga morgonsolen på väg till tunnelbanan. Eller när jag ger mig på att baka eller testa ett nytt recept och det blir riktigt bra! Vad är det då som gör att jag blir förvånad? Jo, det handlar väl om att jag tror mig veta vad jag kan eller inte kan. Men våra gränser går inte alltid där vi tror att de går. Visst, det är väl kanske inte alltid att det är positiva överraskningar, likaväl som att vi ofta kan mer än vad vi tror, så bär nog alla på upplevelser där man smärtsamt fått upptäcka att gränsen gick tidigare än man trodde.

Detta säger ju att vi inte alltid känner oss själva så bra som vi tror! Kanske är det ingen överraskning. Desto större blir då trösten att veta att det faktiskt finns en som känner oss helt och hållet! Det är inte mamma, bästa vännen eller flickvännen, även om nog de också vet en hel del om er, utan det är den som har skapat oss och som vill att vi kallar honom Pappa och Herre. Han har vetskapen om våra styrkor och våra begränsningar. Han blir inte förvånad! Varken när vi lyckas med något som vi inte trodde vi skulle klara eller när vi misslyckas. Han jublar när vi vågar utmana oss själva och på det sättet utvecklas och han gråter med oss när vi blir besvikna. Och hur som helst så älskar han oss villkorslöst i alla situationer. Så varför skulle då inte vi tycka om vilka vi är och tro på oss själva?