En vän, som blev kristen i 20-års åldern, berättade för mig om sin första långfredagsgudstjänst.

Kyrksalen var avskalad och belysningen dämpad. Hon satte sig på en stol, gudstjänsten började och efter ett litet tag kom sorgen över henne. Hon blev så tagen och rörd av det faktum att Jesus verkligen var död. Han fanns inte mer. Och han hade dött på grund av henne. Tårarna rann och tanken på att fira påskdagsgudstjänst om några dagar var för henne helt otänkbart.

För mig blev detta en tankeställare. Blir jag berörd av långfredagens budskap, att Jesus är död. Känner jag sådan sorg och smärta att tårarna börjar rinna. Inser jag att han plågades på korset för min skull. Eller är jag så avtrubbad och van vid att höra påskens texter att jag bara låter det skölja förbi mig? Går jag till kyrkan mest av tradition?

Jag menar inte att du är mer kristen om du börjar gråta på långfredagen, absolut inte. Men jag vill uppmana dig att verkligen fundera på vad påsken faktiskt innebär.

Sen kommer ju den häftiga svängen när allt förändras. En vändning som skulle passa i vilken Hollywoodfilm som helst. Påsken slutar inte med ett kors och en grav, utan det slutar i fest och glädje, pompa och ståt.

Och min vän kom till kyrkan även på påskdagen, trots att det kändes orimligt på fredagen. För kan Gud uppstå från död till liv, kan han förvandla en kyrksal från begravning till kalas!