33 kg och tvångsinlagd

“Du får inte gå härifrån, för du väger så lite att du riskerar att dö.” Det var vad läkaren sa till Sara när hon hade gått ner 30 kg, istället för de tre hon tänkt från början. Detta är Saras berättelse om fem år av kamp mot ätstörningar och om hur Gud räddade henne ut ur sjukdomen.

Det blev en tävling

– Det började när jag gick i tvåan på gymnasiet. Jag hade aldrig brytt mig så mycket om mitt utseende, men då fick jag för mig att vågen visade tre kg för mycket. Envis som jag är blev det en tävling för mig att se hur mycket jag kunde gå ner i vikt. I början var jag säker på att jag hade kontroll över det hela, men sedan tog sjukdomen över mer och mer. Det blev värre och värre, jag åt mindre och mindre, fick ångest när jag åt “för mycket” och stack ut och sprang för att bli av med de kalorier jag fick i mig. Jag frös konstant, för allt underhudsfett försvann. Jag blev lättirriterad och trött. På något sätt vande man sig vid det, och det var inte förrän jag blev frisk som jag upptäckte att “oj, är det såhär bra man ska må?”

– Från början såg jag mig aldrig som överviktig, det var mest kilona som spelade roll. Jag hade inga särskilda komplex för mitt utseende – det är riktigt läskigt, för man inser att vem som helst kan drabbas. På något sätt fick jag för mig att jag skulle bli bättre om jag vägde mindre. Till en början märkte folk inte så mycket. Och det tog ganska lång tid innan jag själv insåg att jag var sjuk. Jag tänkte att det bara var en rolig grej, och att jag kunde sluta när jag ville. Att inse att jag hade problem var ett stort steg att ta.

Guds ledning

– Sammanlagt var jag sjuk i fem år. Ett par år efter studenten började jag plugga i Uppsala. Efter en tid dök tanken upp att jag kanske skulle flytta till Lund. Den där tanken fortsatte dyka upp. Till sist kunde jag inte stå emot längre – jag förstod någonstans innerst inne att det var Gud som ledde mig. Jag flyttade till Lund, pluggade till församlingspedagog och fick en praktikplats i en församling. Det visade sig att min handledares flickvän hade haft anorexia. Hon tipsade mig om att söka till Sankt Lars, ett sjukhus för olika psykiska sjukdomar, och till slut gick jag med på att träffa en läkare. När jag kom till läkaren och ställde mig på vågen sa han: “Du får inte gå härifrån, för du väger så lite att du riskerar att dö”. Då hade jag gått ner 30 kg istället för tre, och vägde 33 kg. Jag blev tvångsinlagd.

Ett förvandlande ögonblick

– De första dagarna var jag livrädd, jag var instängd och visste inte vad som skulle hända. Då kom vändningen som jag inte kan förklara med något annat än Gud. Jag slog upp Bibeln och hamnade i Jona bok, där Jona blir räddad ur fisken. Där står det “Men du förde mig levande upp ur graven, HERRE, min Gud”. Jag fick en extrem kraft från de orden och kände att ja, Gud kommer att rädda mig också. Då vände det. Det var som att hjärnan formaterades om! Det var verkligen ett helande. Jag började äta utan ångest för första gången på fem år. Personalen på sjukhuset fattade ingenting. Det krävdes förstås ändå mycket jobb för att komma tillbaka, men den envishet jag hade använt till att gå ner i vikt använde jag nu för att gå upp.

”Då var det fantastiskt att få säga till Gud: “Nu får du ta hand om det här”.

– Gud hjälpte mig väldigt mycket under sjukdomstiden också. Ofta kändes det så hopplöst. Jag tänkte att varken jag själv eller någon annan människa kunde hjälpa mig. Då var det fantastiskt att få säga till Gud: “Nu får du ta hand om det här”. Jag vet inte om jag hade orkat om jag inte hade haft honom.

Till dig

– När man själv har drabbats hade man kunnat hoppas att man hade en mirakelmedicin, problemet är att det är så individuellt från person till person. Men det jag verkligen inser nu är att vi inte är mer värda beroende på hur vi ser ut. Till dig som känner att du “borde vara smalare” är mitt tips att fundera på vad som blir bättre av att du går ner i vikt, och försöka flytta fokus till vem du är och vad det egentligen är som betyder något.

– Till den som är nära någon med liknande problem skulle jag vilja säga: var så normal som möjligt, var en vanlig kompis! Erbjud din hjälp, men tjata inte. Be gärna för personen. Förbön var bra både för mig och dem i min närhet, eftersom de kände att de fick göra något för att hjälpa mig, samtidigt som jag kände mig buren.