Det som livet handlar om

Sofie tänkte att hon hade allt men kände samtidigt att något saknades. Efter flera års sökande blev hon kristen, och några år efter det blev hon kallad till klosterlivet. Hur såg hennes väg till tro ut och vad har hon att säga om att leva ett maxat liv?

När Sofie växte upp i Stockholm på 70-talet levde hon ett vanligt tonårsliv. Hon umgicks med vänner, pluggade och gick på många fester. Hon konfirmerades när hon var fjorton år men hade inget kyrkligt eller religiöst intresse efter det. Hela hennes tillvaro var kul och härlig på flera sätt, men en tanke som ständigt återkom var att hon inte var helt nöjd och att det kändes som att något saknades i hennes liv. 

– Jag kunde stanna upp mitt under en fest, ta ett steg tillbaka och tänka: är det här egentligen kul? Finns det inget mer? 

Vad är meningen med livet?

Sofie funderade även kring livets mening. Hon tänkte att livet nog främst handlade om att skaffa sig en akademisk utbildning och att sedan arbeta för en bättre och mer rättvis värld. Men även detta kändes tomt och otillräckligt. 

Han stod för det som jag kände att jag måste ha, annars dör jag!

Surfkillen i Israel

Ett år efter studenten bestämde sig Sofie för att åka till Israel och arbeta i en kibbutz, ett judiskt jordbrukskollektiv. Genom den livsformen tänkte Sofie att hon skulle finna mening och en djupare tillfredsställelse. I samband med sitt arbete mötte hon många olika sökande människor, bland dem en kristen australisk surfkille som frimodigt vittnade för henne om sin tro på Jesus. Sofie kände direkt att han hade något som hon längtade efter. 

– Han stod för det som jag kände att jag måste ha, annars dör jag!

Återvändsgränden och vändningen

När surfkillen efter ett tag lämnade Israel för att resa till Indien testade Sofie att för första gången be till Jesus. I bönen mötte Jesus Sofie med sin närvaro, och en allt större längtan efter honom växte fram. Kort efter denna händelse bestämde sig även Sofie för att åka till Indien. Där inleddes snart en period i hennes liv där kristendomen och New Age blandades ordentligt. Hon trodde på Jesus men träffade samtidigt gurus, praktiserade yoga och testade droger. Efter två år insåg hon att det New Age-inspirerade sättet att försöka frälsa sig själv och att på egen hand sträcka sig mot Gud var en återvändsgränd. I stället landade Sofie vid foten av korset där hon fick inse att det är Jesus som frälser henne. 

– Tack vare avvägarna blev vad Jesus har gjort så klart för mig. Det blev en personlig erfarenhet av att han frälser mig, och att han ger mig evigt liv. Allt jag försökte uppnå genom mantra och övningar har Jesus redan gjort för mig. 

Ledd av Gud

Denna insikt förändrade Sofies liv totalt från en dag till en annan, och hon kunde nu kalla sig kristen. Hon insåg att hennes liv går ut på att följa och lyda Gud. Hon upplevde också att Gud först ledde henne till katolska kyrkan, och därefter, mot hennes vilja, in i klosterlivet. 

– Beslutet att gå i kloster var ju ännu mer att förlora mitt liv och att ge upp min egen vilja än tidigare. Det krävdes blod och tårar för att acceptera det. Men när jag sedan verkligen sa ja blev det så tydligt att när vi ger oss åt Herren så ger han sig åt oss tillbaka.

Maxa eller ge upp?

Sofies berättelse vittnar om att jakten efter ett världsligt sett maxat liv inte går ihop med ett liv fyllt av djupare mening och frid. 

Människan kan alltså bara förverkliga sig själv genom att ge sig själv

– När man talar om att maxa livet är det som att se på livet som en stor säck som man ska fylla med grejer, men det är precis tvärtom! Det är när man ger upp sitt liv och börjar följa Jesus och ge av sig själv som man upptäcker livets mening. Det är den stora paradoxen: att när man mister livet så vinner man det. Min mat, säger Jesus, är att göra Faderns vilja, och så är det även för oss. 

Långvarig glädje

Sofie menar också att ju andligare ett glädjeämne är, desto mer hållbart är det. Om att äta en kaka ger kort glädje och njutning ger att hjälpa någon annan längre glädje och njutning. Men den allra största glädjen ger det oss när vi ger hela våra liv. Det är en glädje som ingen kan ta ifrån oss. Även om det inte betyder att man svävar på moln varje dag, så betyder det att det i botten finns en tillfredsställelse och en mening. 

– Människan kan alltså bara förverkliga sig själv genom att ge sig själv, tillägger hon. 

I stället för att maxa

Jakten efter ett maxat liv fyller egot och ger en tomhetskänsla, menar Sofie. Det vi i stället bör sträva efter är självkännedom och integritet. Inre egenskaper såsom ärlighet, pålitlighet, mod, omsorg, uthållighet och att våga säga sanningen är eftersträvansvärt. Dessa värden ger större tillfredsställelse än att försöka fylla och maxa. 

– Det vi är kallade till är att leva ett sant, kärleksfullt, tacksamt, uppmärksamt och närvarande liv, men framförallt ett självutgivande liv. Att ge sig i en uppgift. Att hitta sin kallelse och ge sig själv i den. Det är kärnan som jag ser det.