Gilla artikeln!(1 gillar)

Gör Gud under och mirakel fortfarande? Helar Jesus som han gjorde för 2000 år sedan? Insidan har träffat några från Kviinge församling. För dem råder det ingen tvekan – berättelserna är många om vad Gud gör i församlingen.

Att Gud är en levande och verksam Gud, som rör vid människor på ett påtagligt och konkret sätt, är uppenbart för Kviinge församling i Hanaskog i nordöstra Skåne. Här kom Sara Johnsen till tro för fyra år sedan, under året efter sin konfirmation. Sedan dess är församlingen en stor och självklar del av hennes liv. Jag träffar Sara tillsammans med Kim Ytterstedt som arbetat som ungdomsledare i församlingen i sex år, Fredrik Hermansson som varit ungdomsledare och nu vikarierar som kantor, och Fredrik Carlsson som är präst.

En växande gemenskap

– Det tydligaste sättet som vi märker att Gud verkar är genom att människor dras närmare Jesus, säger Fredrik C. Främst genom att folk kommer till tro. Det är till stor del bland ungdomar det händer men även vuxna och hela familjer hittar in i församlingen, och vi har säkert haft 10-15 dop av nyanlända.

– Ja, vi har blivit säkert 50 personer fler i gemenskapen på bara några år, flikar Kim in.

I snitt är man 140 personer på en vanlig gudstjänst – och det är inte helt vanligt i Svenska Kyrkan.

– Men jag vill också lyfta fram detta med helgelsen, fortsätter Fredrik C. Den Helige Ande gör ett oerhört jobb i det tysta, att vi dras in i en allt större likhet till Jesus och mognar som kristna. Och det tycker jag mig kunna märka på er alla, säger han och pekar på de andra.

Helande

Samtidigt förstår jag att Gud också gör ännu mer konkreta saker. Entusiasmen i arbetslaget är stor och vittnesbörden är många. Bara några dagar tidigare när ungdomsgruppen var samlad skedde flera helanden när man samlades till bön och lovsång. De berättar till exempel om en tjej som har haft två tumörer i foten. Både svullnaden och smärtan försvann när man bad för det.

– De som bad kände liksom hur bucklorna försvann, berättar Fredrik H. Sen får man ju följa upp det medicinskt, men det hände verkligen något.

– Ofta tänker vi nog att helande och mirakel bara är något för dem som är “tillräckligt” kristna, säger Kim. Men på senaste lägret med konfagruppen bad vi för en tjej som inte var kristen. Hon hade ont i nacken och smärtan försvann helt. Det syntes verkligen i hennes ögon att: wow – där hände något! Det intressanta är att hon hade blivit befriad från ångest genom förbön på det första lägret. Och när hon nu satte sig efter att ha blivit helad så bad hon ändå en bön till Gud att han skulle visa sig för henne. Då fick hon se ett starkt ljussken komma mot henne. Så då gick hon till förbön igen och sa att “nu har jag har blivit kristen på riktigt!”

– Ja, jag skulle säga att det är tvärtom, fortsätter Fredrik C på samma resonemang. Det händer mer bland dem som inte har en kristen uppväxt eller varit kristna länge. Kanske har de en större öppenhet?

Precis den kvällen vände sjukdomen

Inte det avgörande

– Det kom en ungdom för ett tag sen och undrade om vi inte kunde be för hennes moster som hade långt gången cancer, berättar Fredrik C. Så vi bad för henne. En vecka senare ringde flickans mamma och undrade om det var sant som hennes dotter sagt att vi bett för mostern just den kvällen. Jo, svarade jag. Då berättade hon att precis den kvällen vände sjukdomen och läkarna hade nu låtit henne komma hem från sjukhuset.

– Sen blir det tydligt att ett helande inte alls behöver vara något avgörande, säger Kim. Jag vet så många ungdomar som varit med om helande men som inte alls är med i kyrkan längre. Vi hade några som både blev helade och till och med var med om att be för andra som blev helade. De var med i något år men sen slutade de komma. Vi hade en konfirmand som blev helad i knäet, han sa bara tack och gick och har sen aldrig brytt sig om Jesus, vad vi vet. Det är lätt att tänka att “om jag bara blir helad…”, men det är inte alls det avgörande.

Fredrik Carlsson, Sara Johnsen, Kim Ytterstedt och Fredrik Hermansson

Profetiska tilltal

– Det profetiska ligger på mitt hjärta, fortsätter Fredrik H, och det är många som fått växa i det i församlingen. Senast i söndags kom en kvinna till mig med ett ord från Gud som hon upplevde att jag behövde höra. Det är så uppmuntrande – Gud talar och många vill lyssna. Jag tror verkligen att det får vara till hjälp.

De berättar tillsammans om en konfirmand som för några år sedan följde med till ett läger på klostret Taize. Han var stenhård ateist och väldigt negativ. Vid en kvällssamling, där de som ville kunde krypa fram till ett kors, tänkte han att ”äh, jag kan väl göra det ändå.” När han kom fram till korset kände han en frid över hela sig. Så då började han fundera: vill Gud säga något till mig kanske? Han till förbön hos Fredrik C. I bönen såg Fredrik en bild framför sig, det var Jesus ansikte som nickade bejakande och bekräftande gentemot den här killen. Det blev ett tydligt svar för konfirmanden, att Jesus ville ha honom.

– Och sen dess har han varit på gudstjänsten typ varje söndag, berättar Kim, och han missar aldrig ungdomsgruppen. Han som var jätte-anti innan.

Undervisning och förväntan

Sara berättar att det blivit mer av helande och under, både i ungdomsgruppen och i församlingen, och vi fortsätter med att prata om vilka nycklar som kan finnas för att få se mer av detta. En sak som lyfts är undervisning. Sara förklarar:

– Det är så viktigt att man får god undervisning som en grund, så att man förstår hur grejer hänger ihop och vad som är centrum i tron. Men också konkret undervisning om detta. I fredags handlade det om just helande i ungdomsgruppen och då sa talaren att vi måste våga ha Guds sanning som vår egen sanning. Att vi vågar tro på det som står i Bibeln, inte bara som en sanning i Bibeln utan som en sanning i våra egna liv. Så att vi vågar ha en förväntan.

– Detta är något som kommit till mig mer och mer, säger Fredrik C. Förr bad jag aldrig för helande i stunden. Jag hade inte förväntan att det faktiskt skulle ske ett helande under bön med handpåläggning, som när Jesus gjorde det. Jag tror det finns ett mått av att våga ta ett steg i tro. Det kan vara läskigt att be om helande, för det kan ju utebli. Men vi får våga be, inte bara att det ska hända någon gång, utan nu.

Skapa utrymme

Något som också lyfts fram i samtalet är att skapa en miljö och former där det kan få ske.

– Min upplevelse är att det under lovsång och tillbedjan skapas en atmosfär som gör skillnad, där det lättare kan bryta fram konkreta mirakel och profetior, tungotal och helande, menar Fredrik C. Den andre Fredrik håller med:

– Jag tror på att ha en konkret plats av Guds närvaro precis som templet i GT – Gud var där och det var konkret. Jag tror det är i lovsången och tillbedjan. Inför gudstjänsten samlas vi alltid och ber om Guds närvaro. Vi måste låta det få ta mycket plats i gudstjänsten. Sången och tillbedjan ska forma vårt hjärta och hjälpa oss att vara i Guds närhet. Jag brukar också tänka att Guds agenda ska vara vår agenda. Att man i stunden i gudstjänsten har en öppenhet för Gud om han lägger något på hjärtat. Ibland vill han något annat än det vi brukar göra eller som är planerat. Och det kanske man missar annars, om man inte är öppen och lyhörd.

– Samtidigt behöver Gud ingen hjälp på traven, fyller Kim i. Gud kan ju göra under när som helst – i skolan eller på stan. Men det kan hjälpa oss med dessa former.

Gemenskap och tid

En annan nyckel som de ständigt kommer tillbaka till är gemenskapen i församlingen.

– Det är viktigt med en atmosfär av kärlek och ärlighet oss emellan. Finns den atmosfären är det också större chans att det blir en ärlighet inför Gud. Att vi kan vara ärliga med våra fel och brister, och dela glädjen över förlåtelsen. Om ett möte ska till oss människor emellan behövs ärlighet, och så är det också inför Gud, menar Fredrik C.

– Ja, att man får prova på detta i en trygg miljö och samtala med varandra om det, fortsätter Fredrik H.

– Om man varit kristen länge är det lätt att tänka att detta är inget för mig. Och kanske vågar man inte visa sig svag. Jag tror man måste våga vara svag i detta och be om hjälp, menar Kim.

– Jag har också märkt att Gud ibland behöver tid. Det finns mycket hos oss som han behöver bryta igenom och därför är det gott att som församling ibland ta mer tid tillsammans, fortsätter Fredrik C.

– Bönehelgen som vi har i församlingen varje år tror jag gör stor skillnad, fyller Sara i. Vi sätter av en hel helg där vi är inför Gud i tillbedjan, lovsång och undervisning men med mest fokus på bön. Då är vi tillsammans med varandra inför Gud mycket längre än en vanlig gudstjänst.

Det finns ju ingen annan formel än att vi vill vara nära Gud

Det största

– Allt detta med helande och under är ju frukten av att vi lever nära Gud, söker honom och är öppna för honom. Det finns ju ingen annan formel än att vi vill vara nära Gud, säger Fredrik H. Det största vittnesbördet är ju att folk kommer till tro och till gudstjänster, och växer närmre Gud. Helande och det profetiska är inte alls grejen i sig.

– Och så många gånger händer det ingenting, säger Fredrik C. Men det är viktigare att folk kommer nära Jesus, att de får komma till tro, växa, helgas, komma till himmelen, än att helanden sker. Samtidigt tror jag att detta kan bli en hjälp på den vandringen.

Svårigheter och faror?

Vi ska snart avrunda samtalet men nu kommer vi också in på det som kan upplevas som svårigheter med helande och det konkreta som Gud ibland gör.

– Det kan kantra och bli fel, säger Fredrik C. Jesus måste vara centrum i församlingen. Att han får dra oss närmare honom och varandra. Ett vanligt bekymmer annars kan vara att det blir för mycket fokus på detta. Där tror jag vår tradition är bra och hjälper oss att hålla en bra kurs. Gudstjänsten har en form utifrån kyrkoåret, med textläsning, predikan och liturgi – och detta med helande är inte alls i fokus. Det ger en stabilitet. Men samtidigt är det då viktigt att kunna ha en frihet utifrån de ramarna, en öppenhet för vad Gud vill göra.

Ärlighet och samtal

Den stora frågan som ofta kommer upp är varför inte alla blir helade. Vi konstaterar snabbt att ingen av oss har blivit helade på ett konkret sätt. För många är det en svår fråga och många har fått sår eller blivit besvikna.

– Det är så viktigt att vi är ärliga med det och vågar vara sårbara, menar Sara. Detta behöver man uppmuntra till samtal om. Att man pratar och delar och våga vända sig till varandra och säga om man känner sig bortglömd eller besviken.

– Som ung har man mycket känslor och tänker kanske att det är det som är tron, säger Kim. Så ser man sina kompisar uppleva Guds närvaro, och känner att något är fel på en. Men det är ju bara en frånvaro av känslor. Sen tror jag aldrig man kommer ifrån att man kan känna en viss besvikelse ibland, det är naturligt för oss människor. Det är väl en blandning av avundsjuka och längtan. Det viktiga är väl hur man bemöter det. Guds kärlek till dig är den samma oavsett vad du känner eller upplever.

– Nej, man behöver inte känna en massa – Gud är där ändå, fyller Fredrik H i. Vi ska inte visa upp en upputsad Gudsrelation. Vi får vara ärliga och tydliga med att man ofta inte blir helad, men också visa att det inte behöver påverka min Gudsrelation. Att jag inte blivit fysiskt helad någon gång hindrar inte mig från att tro att det kan hända. Och att det händer, det ser vi ju att det gör!