Förändringens vind blåser över skolans värld. Neutralt och objektivt ska det vara, även på religionslektionerna. Annat var det förr.

Bonaden på väggen för mig 17 år tillbaka i tiden. Jag ser mig själv som åttaåring sitta i skolbänken och trycka ett mönster med Jesus i en krubba och änglar på himlen.

– Jag fick det mönstret av min företrädare och har sedan låtit alla mina elever trycka det som julpyssel, säger Evy Larsson – min och många andras lågstadielärare.

Kristna lektioner

Evy Larsson började jobba som lärare på 50-talet. Då hette läromedlet i religion Kristendomsbok.

– Vi hade alltid veckans psalm. I början fick eleverna i läxa att lära sig psalmen, men det slutade jag med. Jag ville inte att kristendom skulle vara ett svårt ämne, berättar Evy.

Förutom psalmer ingick även Fader vår och bibelberättelser på kristendomslektionerna med Evy. Och aldrig var det någon som klagade, varken rektorn, de andra lärarna eller föräldrarna.

läroplanen förbjuder inte lärare att vara en kristusdoft

– Vid en besöksdag kom en mamma in på kristendomslektionen. Jag blev lite nervös. Tänk om hon inte gillade att vi sjöng psalmer. Men efteråt kom hon fram och tyckte det hade varit så fint.

En gång i veckan kom en präst på besök. När Strandhem började ha bibelskola kom ibland även de och hälsade på. Det blev många personliga frågor från barnen.

– Det var mer spännande att fråga unga människor om livet och Gud, än att fråga mig – en gammal tant, säger Evy och ler.

Var en kristusdoft

Så småningom ändrades läroplanen något, Kristendomsbok blev Religionsbok. Men inställningen till hennes undervisning skiftade inte. Alla tyckte det var fint att barnen fick kunskap om tron.

Evy var periodvis ansvarig för inköp av läromedel. En dag kom en lärare fram och ville ha en ny morgonsamlingsbok. Evy visade några förslag, ganska neutrala böcker.

– Men då protesterade läraren, hon ville ha en mer kristen bok. Så jag gav henne ”Tidig sådd” – en ren andaktsbok. Den föll henne i smaken.

– Vi behöver inte vara så rädda för att visa vår tro. Ofta får man positiva reaktioner. Visst är det hårdare reglerat i skolan idag, men läroplanen förbjuder inte lärare att vara en kristusdoft och svara på frågor om sin egen tro.

Speciella regler

Evy har aldrig haft någon muslim bland sina elever, en kontrast mot dagens skolklasser. Däremot fanns det barn från Jehovas vittnen. Vid deras kvartsamtal fick hon en skrift om vad deras tro innebar och vad barnen inte fick göra.

– En gång när vi julpysslade hade en av dessa flickor ritat en tomte. När dagen var slut kom hon till mig och sade: Du får den fröken, för jag vågar inte ta hem den.

Ett annat exempel är när en pojke från Jehovas vittne sade: Jag är så ledsen för fröken kan ju inte komma till himlen.

– Men det var aldrig några problem med de barnen, de var väldigt lugna och skötsamma.

Busfrön blir också vuxna

Värre var det med andra. Busfrön fanns lite här och var. Men alla kan förändras, det fick Evy bevis på för ett år sedan.

– Jag var ute och gick och plötsligt stod en lång stilig ung man framför mig och sade: Känner du igen mig? Jag tittade några sekunder och insåg sedan att det gått bra för en av de busigaste av de busiga. Det gläder en gammal frökens hjärta.

Skolavslutningarna var en höjdare. Då ställde alla elever på skolan upp i ett långt led och tågade till kyrkan och fyllde bänkraderna.

– Det var alltid lite nervöst. Skulle ens egna elever uppföra sig? Jag ville ju så klart att de skulle sitta still.

En präst hade en andakt och läste välsignelsen. Psalmerna var inövade sedan innan. Så när en äldre version av ”I denna ljuva sommartid” stod i programbladet blev det förvirring.

– Det lät som pingstdagen, alla sjöng varsitt språk. Evy skrattar och minns tillbaka.

– Det var verkligen underbart att vara lärare. Sammanhållningen med kollegorna, eleverna och alla föräldrar som ställde upp.

Nostalgi

Vi fortsätter prata minnen. Förväntan inför varje förstaklass, hur vi i min klass var blyga i början men efter ett stort gapskratt bröts isen. När hela klassen åkte till vår bondgård och hoppade i hö och klappade djuren. Hur vi sprang ut på sock för att få en gunga på rasterna eller hur en i klassen åt middag jättesnabbt och sedan sprang och bokade en fotbollsplan. Listan på gemensamma minnen för mig och Evy kan göras lång.

Livet som pensionär

Efter pensionen hoppade hon in som vikarie på kyrkans fritids och fick träffa en del av sina elever igen. När de bad Fader vår kom en flicka fram och berättade glatt att den bönen kände hon igen.

– Psalmerna och bönerna som mina elever lärde sig utantill kan säkert få betydelse förr eller senare i livet.

Som pensionär har kyrkan och församlingshemmet blivit Evys andra hem.

– Men de fick övertala mig länge innan jag blev kyrkvärd. Jag trodde inte det var något för mig och sedan var jag ju söndagsskollärare i Värsjö varannan söndag.

När hon insett att det gick att kombinera och att hon kunde få vara ett redskap för Gud tackade hon ja. Och kyrkvärd har hon inte slutat vara.

– Ibland får jag förmånen att vara med när gamla elever döper sina barn. En fin stund.

Några planer på att sluta har hon inte.

– Jag ska hålla på tills jag stupar för jag vill inte bli avtackad.

Hon säger som sin gamle rektor: det jag gjort är ofullkomligt.

– Då tänkte jag att han bara var falskt ödmjuk, men nu förstår jag precis vad han menade. Jag ser det som en ren nåd om jag kan få vara till någon nytta och glädje för andra.

En glädjespridare

Vi skiljs åt och jag cyklar hem med ett stort leende på läpparna. Både av nostalgi och av alla roliga minnen, men även över att det finns människor som Evy Larsson. Hon lägger, helt ideellt, ner massor med tid, engagemang och kärlek i kyrkan. Och hon gav sina elever en god kristen grund i livet. Snacka om att vara en kristusdoft.