Per-Emil var mobbad och utfryst under flera år. Läs berättelsen om hur han kämpade sig igenom och vilka tips han ger till den som ser någon bli mobbad.

Per-Emil har alltid varit intresserad av mycket och är kunnig inom flera olika ämnen. Därför blev nog ingen som kände honom förvånad när han i mellanstadiet började peppra läraren med en massa frågor. Diskussionen fanns alltid nära till hands och ibland rättade han till och med läraren när hon sa något som var fel.

Ny klass

När Per-Emil började sjuan splittrades hans klass och slogs ihop med en massa nya elever. Intet ont anande fortsatte Per-Emil sitt engagemang i klassrummet, men det skulle hans nya klasskompisar snart sätta stopp för. Det började med en suck någon gång när han räckte upp handen, men snart stönades eller kommenterades det varenda gång hans hand åkte i vädret.

Ensamma raster

Som om detta inte var nog började de frysa ut honom även utanför klassrummet. Han hade inte längre någon att vara med under rasterna. I stället hittade han några i parallellklassen att hänga med, de gånger de hade gemensam rast, annars satt han själv och läste en bok.

– Det gick så långt att jag kunde parallellklassens schema utantill för att kunna veta exakt vilka raster jag skulle slippa vara ensam.

Vändningen

Per-Emil slutade räcka upp handen lika ofta i klassrummet för att slippa hugget i hjärtat vid varje kommentar och blev allt mer tystlåten och tillbakadragen, men utfrysningen fortsatte.

I slutet av vårterminen fick dock deras mentor reda på att mobbning pågick och tog på en lektion upp det i breda ordalag, utan att hänga ut Per-Emil. Detta blev starten på vändningen eftersom en av tjejerna började prata med honom lite smått efteråt. Åttan blev ännu lite bättre då kommentarerna avtog, men han var fortsatt ensam på rasterna.

– Starten på nian blev riktigt tuff. Den livlina jag haft i form av att ibland kunna hänga med de från parallellklassen försvann eftersom våra scheman krockade och jag blev helt ensam på alla raster. Men så hände något. Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt ändrade en stor del av tjejerna attityd och utfrysningen försvann.

Tips på hur man hjälper

När Per-Emil funderar på om han någonsin själv övervägde att säga till blir svaret nekande.

– Det hade jag aldrig en tanke på och det tror jag är ganska vanligt. Det behövs nästan alltid att någon utifrån ser och agerar.

“Hur är det med dig?” räcker ofta långt.

Hur man ska agera om man ser mobbning är inte helt enkelt, menar Per-Emil. Det är viktigt att visa för den mobbade att man bryr sig. Ett “hur är det med dig?” räcker ofta långt. Samtidigt funkar det sällan att fråga personen om mobbningen rakt ut.

– Själv hade jag nog försökt bortförklara mobbningen om någon frågat. Det var svårt att ens för mig själv erkänna att jag var mobbad. Hur mycket svårare skulle det då inte vara att erkänna det för en kompis! Nej, ta det hellre med en vuxen som har större möjlighet att ta tag i problemet. Lärarna kanske inte verkar bry sig, men de vill verkligen att deras elever ska må bra.

Per-Emil påpekar att alla borde rapportera och att man inte behöver vara rädd för att man själv ska bli drabbad om man säger till, läraren för inte vidare vem som rapporterat.

– Det är allas ansvar att berätta om man ser att någon mobbas, men ännu mer om du är kristen. Vi kristna har ju blivit tillsagda av Jesus att visa kärlek och bry oss om de svaga! Tänk efter hur du själv skulle vilja att någon reagerade om det i stället var du som var mobbad.

Vad gjorde du för att klara av år av mobbning?

– Det var under den här tiden som jag på riktigt började förtrösta och lita på Gud. Därför var bönen väldigt viktig. Inte minst förbönen. Jag minns speciellt en förebedjare. Efter att ha bett gav han mig en kram och sa att precis som den svaga maskrosen kan ta sig igenom asfalten så kommer du att ta dig igenom det här. Det gav mig nytt hopp – här fanns någon som brydde sig och ville mig väl!

Vad skulle du vilja säga till de som i dag är mobbade?

– Det är kanske dumt att säga att det blir bättre, men nästan alltid så blir det ju faktiskt det. Men hitta någon du kan anförtro dig åt och berätta hur du mår! Det kan vara din lärare, pappa, mormor, ungdomsledare eller vem som helst som är vuxen eller åtminstone lite äldre än dig. Jag förstår om du tror att ingen kommer bry sig eller förstå, men det är inte sant! Det finns många där ute som förstår och som verkligen bryr sig! Dessutom är Gud med dig. Du är inte ensam.

Vad gör du?

I skolans värld pratar man ofta om mobbningsringen. I mitten står den mobbade. Närmast står den som aktivt mobbar genom att säga och göra elaka saker. Runt om står vänner som skrattar åt skämten och på så vis bekräftar mobbarens beteende. Det är också mobbning. En bit ut i ringen står andra personer, som aldrig själva skulle bete sig så illa, men de ingår faktiskt också i mobbningen. Genom att höra och se men inte agera, ger man sitt tysta godkännande. Vi är på något sätt ansvariga, inte bara för våra egna handlingar, utan också andras handlingar som vi aldrig försökt stoppa.         Malin Henningsson

”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.” – Jesus. (Matt 25:40)