Sture Bengtsson är mannen som ville bli bonde men som Gud kallade till missionär i Etiopien och Eritrea. Han föddes på hösten 1928 och var 11 år när andra världskriget började. Nu är han 87 år och har cancer spridd i kroppen.

Hur blev du kristen?

– När jag växte upp läste far alltid ur andaktsboken på morgonen, den låg på bordet bredvid soffan, och så bad vi tillsammans. Och så fanns det läger, men det hette ungdomsdagar på den tiden. Jag kommer ihåg första gången jag fick följa med, det var när jag fyllde 15 år. Det var spännande. Då var det i Munka Ljungby och där var undervisning, sång, vittnesbörd och frågelåda.

– Jag brottades mycket med frågan om hur jag skulle kunna bli salig*. Det gick inte, jag kunde inte hålla Guds lag. Jag kände det som att djävulen sa ”Du är bestämd till helvetet”. Det gjorde mig bekymrad, mycket bekymrad. På ungdomsdagar i Vankiva 1945, på ett föredrag som jag inte kommer ihåg vad det handlade om kom det sen som en röst som sa ”Du är fri. Du är fri, för Jesus har gjort allt för dig!” O, vad jag blev glad! Tänk, Jesus har gjort allt för mig. Han har dött på korset och så får jag vara salig och komma hem till himlen. Det är inte jag som behöver hålla lagen utan Jesus gjorde det i stället för mig. Det får jag hålla fast vid. Något som har följt mig genom livet är versen i Joh 5:24: Den som hör mitt ord och tror den som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. Det står fast.

Det är ju flera andra som på liknande sätt börjar följa Jesus men som slutar efter ett tag. Vad har varit viktigt för att du skulle fortsätta?

– Att läsa Ordet. Ordet, och vännerna. Att vara tillsammans med andra Guds barn för att kunna bevara livet. Jag delade rum med min äldre bror och när jag la mig på kvällen brukade jag läsa ett stycke ur Bibeln. Han läste inte på samma vis och ganska snart slutade han följa med till gudstjänst. Det är så viktigt, att läsa och höra Guds ord och vara med i gemenskapen.

Vad betyder det att leva som kristen?

– När jag ryckte in i det militära tog jag första kvällen upp min Bibel för att läsa. Han som hade sängen bredvid mig, det var 2783 Ohlsson från Malmö, frågade då: ”Är du kristen?” ”Ja”, svarade jag. ”Är du religiös?” “Ja.” “Är du troende?” “Ja.” Sedan visste alla och då var det inte så svårt att bekänna Jesus. Vi var fyra skåningar som sen fortsatte till pansarlivgardet i Enköping och där gick diskussionens vågor höga mellan Ohlsson från Malmö och Bengtsson från Ingelsträde. Då sa de bland annat: ”Den enda bibel vi läser, det är hur du lever”.

Vad tänker du om döden?

– En äldre person som jag besökte sa: ”Jag är inte rädd för att dö, för jag känner domaren”. Döden är en övergång från detta livet till det eviga. Vi bekänner ju kroppens uppståndelse och ett evigt liv i trosbekännelsen. Det verkar orimligt att kroppen ska uppstå men Gud är ju allsmäktig så varför skulle det vara omöjligt för honom? Och att vara tillsammans med honom i evighet – det ser jag fram emot!

Är du redo om du skulle dö imorgon? Och nu med cancern – tänker du på döden varje dag?

– Det gör jag väl. Just av cancern kommer jag nog inte dö imorgon men om jag skulle göra det litar jag på att Guds ord håller. Jag litar på att jag får somna in i Jesus armar och att han kommer för att hämta hem mig eller sänder sina änglar för att göra det. Det är min förtröstan och mitt hopp. I Hebreerbrevet 10 står det: Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse – hoppet om att Gud genom Jesus Kristus har öppnat vägen till himlen. Gud har sagt så och då blir det så.

“Jag litar på att jag får somna in i Jesus armar.”

Vad tänker du om evigheten?

– Den varar för alltid. Den tar aldrig slut. Det är något som vi inte kan fatta. Att få vara tillsammans med Gud Fader, Gud Son och Gud Helig Ande och alla de heliga änglarna och alla människor som tror på Jesus i evigheten. Och så sjunga lov och pris till Gud. Vi vet ju inte hur det blir, men det står att vad inget öga har sett och inget öra hört och ingen människa har tänkt, det har Gud berett åt sina kära (äldre översättning av 1 Kor 2:9, reds. anm.)

Har du någon gång tvivlat på det?

– Visst har jag tvivlat många gånger. Inte på att det finns, men om jag är på den rätta vägen. Ska jag gå förlorad? Är det meningslöst alltihopa? Men så får jag komma tillbaka till Guds ord och läsa vad som står där, och få hjälp och tröst i gemenskapen med kristna syskon.

Några avslutande tankar?

– Om detta, livet och evigheten och tron, är vi alltid som små lärjungar och små barn. Om vi inte tar emot Guds rike som ett barn kan vi inte komma in i Guds rike. Men Gud får ta hand om mig och leda mig och sist leda till himlen för jag vet inte var det är. Rymden är ju ofantligt stor men var är himlen? Gud vet och han får leda. Den som hoppas på Herren ska inte komma på skam, står det. Det känns tryggt.

*salig: ett tillstånd av djup, himmelsk lycka som man får genom att ha det rätt ställt med Gud

Foto: privat
DELA
Föregående artikelVägskälet
Nästa artikelJosefin är aldrig ensam