Emil har fått uppleva hur det kan vara att leva med en kropp som inte riktigt fungerar. Vi möts för ett samtal om hur detta påverkat hans liv, och om hur relationen till Gud både fått prövas och fördjupas mitt i kampen.

Emil beskriver hur han under hösten 2019 successivt fick allt mer problem med kroppen.
– Smärtan kom inte plötsligt utan smygande, berättar Emil. Först var det högerknäet som gjorde ont. Jag märkte att varje ansträngning förvärrade smärtan. Ett tag kunde jag knappt gå utan kryckor, jag kunde inte cykla, och jag fick till och med ont av att trycka på gaspedalen i bilen. Smärtan gick upp och ner, det kunde bli lite bättre ett tag och sen plötsligt försämras igen.

Ovisshet och hopplöshet

Jag undrar vad läkarna hade att säga, och Emil svarar:
– Läkarna kunde inte säga vad det berodde på och det var nästan det värsta. Utan diagnos står man också utan behandling och utan prognos framåt. Kommer jag bli bättre? Hur lång tid kommer det ta? Ingen kunde svara mer än att de trodde att det någon gång borde gå över.
Efter ett år av problem förvärrades situationen ännu mer. Emil fick ryggskott, vilket läks genom att man rör på sig.
– Jag hamnade i en omöjligt situation, där knäet behövde vila, medan ryggen behövde rörelse. Dessutom började jag få smärta i foten och hälsenan, och snart var foten så dålig att det gjorde ont att bara sitta upp. Jag låg på en madrass i vardagsrummet och fick beräkna mina krafter om jag behövde hämta ett glas vatten. Det kändes som en häxbrygd av helvetet.

Ilska och ärlighet mot Gud

Emil beskriver hur han under den här tiden kände en stor frustration gentemot Gud. Dagboken han brukar skriva som en bönbok fylldes av ilska, besvikelse och ifrågasättande av Guds godhet. 

När jag ville ge 0% av mig själv till Gud, så gav jag ändå precis allt – för jag kom ändå till Gud med ett ärligt hjärta och uttryckte allt jag hade inom mig.

– Jag var väldigt besviken på Gud och hade absolut noll vilja att visa någon tacksamhet mot honom. I vanliga fall kan tron vara en drivkraft att i lärjungaskapet göra gott mot andra människor – men nu ville jag inte ge något tillbaka till Gud. Så när jag skulle göra något fint för min fru förklarade jag tydligt: Bara så du vet Jesus, det här gör jag 100% för min fru och 0% för dig.
Senare insåg Emil det paradoxala i den bönen:
– När jag ville ge 0% av mig själv till Gud, så gav jag ändå precis allt – för jag kom ändå till Gud med ett ärligt hjärta och uttryckte allt jag hade inom mig. Det är precis den äktheten Gud vill ha av oss, mycket mer än en fint formulerad bön som vi inte menar, säger Emil.

Bärkraft genom mörkret

Något Emil funderade mycket på under den här perioden var vår tids syn på ett gott liv och normen att leva för lyckan. Tänker man så känns livet inte längre värt att leva när det fylls av kamp och lidande. Det kunde Emil känna igen sig i, men fick då upptäcka att den kristna läran har ett annat perspektiv, med Jesus som förebild i stället.
– Jesus är den sanna Gudsavbilden, och han utmärker sig inte genom sin lycka utan genom sin kärlek, som bär andras lidande. Det är så smärtsamt att Jesus ber om att få slippa – men i kärlek gör han det ändå.
Emil beskriver hur det här fick bli den stora bärkraften för honom och hans fru:
– Vi fick återkomma till detta och märkte att något hände. Det som spontant kändes som katastrof och tomhet, när livet kändes som ett slagfält, det förvandlades plötsligt till helig mark. Lyckan var inte det som präglade våra liv, men frånvaron av lyckan gav oss en möjlighet att verkligen bära korset för varandra.

Vändningen

Nästan två år efter att problemen kom, började det sakta vända för Emil.
– Det var ingenting dramatiskt som hände, men det är ändå intressant att det började vända efter att jag haft en bönestund med en vän. Det var en fin bönestund, och även om helande nämndes var det inte i fokus under bönen.
Efter ett par dagar märkte han att rörelse inte gav en direkt försämring utan faktiskt kunde hjälpa lite. Det senaste året har kroppen successivt klarat mer och mer. Han är inte helt återställd men vardagen är fylld av träning, rörelse och frihet – något han är mycket tacksam över.
– Jag är väldigt glad över att jag mår bättre nu, men jag tar också med mig insikten att Gud har ett annat mål med våra liv än maximal lycka. Kanske kan lidandet ibland hjälpa oss att hitta det målet, och vi får likna Jesus när vi bär varandras lidande i kärlek.