”Att Gud inte finns är lika självklart som att jultomten inte finns.” Så tänkte bröderna Ek för några år sedan. I dag tänker de annorlunda. Tre bröder ifrån Åkarp är nu tre bröder i Kristus.

NAMN: Staffan
PLATS I SYSKONSKARAN: Tvåa
LYSSNAR PÅ: Ingenting
HÅLLER MED: Om att Alfapet är underskattat
BLIR GLAD AV: Fågelkvitter

NAMN: Anders
PLATS I SYSKONSKARAN: Sist
LYSSNAR PÅ: Post-punk, New Wave
HÅLLER MED: När någon säger något om konst
BLIR GLAD AV: Solsken

NAMN: Simon
PLATS I SYSKONSKARAN: Först
LYSSNAR PÅ: Vetenskapsradion, historia
HÅLLER MED: Om att ”nog finns det mål och mening i vår färd” (Karin Boye)
BLIR GLAD AV: Att sitta i naturen

Vilka är era första minnen av kristen tro?

SIMON: Det är möjligt att vi gick i kyrkans barntimmar som barn, men de hade nog ingen tydlig kristen profil. Jag har i efterhand förstått att min lågstadielärare var kristen och hon lärde oss den bibliska historien, annars var min första kontakt med kristen tro i sexan då jag lärde känna en kille i min klass som var kristen.

ANDERS & STAFFAN: Vår första riktiga kontakt med en kristen människa var när Simon blev kristen.

Simon, hur gick det till när du blev kristen?

SIMON: År 2003 åkte jag till konfirmationsläger på Strandhem. Jag ville egentligen inte dit, det kändes onödigt att lägga fyra veckor av mitt sommarlov där. Så jag funderade på om jag kunde slippa undan, men kom inte på någon bra anledning. Men under de fyra veckorna började min tro på Gud att växa fram. Jag fick möta människor som var troende och som var stolta över det, och jag fick också uppleva att man tog hand om varandra på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Det visade sig också efter några veckor på lägret att de jag lärt känna där var intelligenta och tänkande människor som faktiskt hade argument för sin tro. Så tron fick växa fram, där och då, men också när jag kom hem och faktiskt än i dag.

Hur reagerade ni, Anders och Staffan, när Simon kom hem från sitt konfirmationsläger och hade blivit kristen?

ANDERS: I vår familj var alla överens om att kristen tro var fel. Att Gud inte finns var lika självklart som att jultomten inte finns. Så kom Simon hem och sade till mig att jag skulle sluta svära. Jag visste knappt att det fanns troende människor, men plötsligt dök det upp en mitt i familjen.

STAFFAN: Jag tänkte att Simon hade koll på läget, så när han började tro på Gud var det inte så lätt att avfärda.

Hur gick det till för er när ni blev kristna?

ANDERS: När Simon blivit kristen började han på Berea, ungdomsgruppen i Lund. Jag gick i sexan då och var för liten för ungdomsgruppen, men när jag började sjuan följde jag med. På Berea var saker och ting annorlunda än jag var van vid. Min inställning till troende människor var att de var märkliga, men där fick jag möta normala och till och med bättre människor än dem jag vanligtvis umgicks med, och som stod upp för sin kristna tro. Det tog inte så lång tid innan jag bestämde mig för att hänga på. Så när jag väl skulle gå och konfirmera mig 2006 på Strandhem, kände jag mig ganska väl förberedd. Sen var det ganska viktigt för mig att Simon var kristen. Man ser ju ändå upp till sin storebror.

STAFFAN: Jag blev kristen på vårt konfirmationsläger 2006 på Strandhem. Det hade kanske såtts något frö innan dess, men det var då jag började fundera på riktigt. Jag var ganska skeptisk till en början men sedan fick tron växa fram, även för mig.

Simon, hur reagerade du när dina bröder också ville vara kristna?

SIMON: Det var väldigt kul. För de var ju ganska skeptiska när jag kom hem från mitt konfirmationsläger, men jag ville att de också skulle hänga på.

Hur är det att träffa familj, släkt och vänner nu när ni är kristna?

STAFFAN: Det är lätt att fega ur i sådana sammanhang, så om ingen frågar rakt ut blir det ofta att jag är tyst. Våra föräldrar borde egentligen fundera en del … Tron har satt spår i våra liv, vilket de märker.

ANDERS: Nej, tron är ingenting man snackar om med våra släktingar. Jag skulle önska att det skulle vara naturligt att prata om vår tro i vardagen, men det är inte så enkelt.

SIMON: Med våra föräldrar har det varit upp och ner. Jag tror det var svårt för dem när de insåg att de inte längre var den absoluta auktoriteten för oss, utan plötsligt blev vi influerade av någonting annat. Både tron som sådan, men också andra människor som fick väldigt stor betydelse för oss. Men de har aldrig varit negativt inställda, bara lite oroliga.

På vilket sätt har tron påverkat era liv?

SIMON: Eftersom jag var 15 år när jag blev kristen är det svårt att säga hur livet hade varit i dag, sju år senare, om jag inte varit kristen. Men tron betyder väldigt mycket, så jag hoppas att den har påverkat mig.

ANDERS: Innan jag blev kristen kändes livet ganska hopplöst och tillvaron meningslös. När jag blev kristen förändrades det och livet fick en mening – så tron har verkligen påverkat mitt liv.

Vad är den stora utmaningen med att vara kristen?

SIMON: Det är att förbli brinnande för Jesus och att tron får betyda någonting för en. På riktigt. Jag tror det handlar om att ge av sin tro till andra människor och brinna för att fler ska lära känna Gud, då får jag ett större behov själv av att söka Gud, läsa Bibeln, be och dela min tro med kristna syskon.

ANDERS: Det är svårt att ha hela sin trygghet i Gud. När man har tryggheten i annat är det svårt att ha fokus på Gud. Det gäller också att inse sitt beroende av Honom, för det är lätt att börja tänka att det kvittar om jag läser Bibeln eller ej.

STAFFAN: Jag håller med Simon om att den stora utmaningen är att förbli brinnande. Man får som kristen också möta en del fördomar och även om det inte direkt påverkar min relation till Gud kan det vara en utmaning att bemöta dem.

Foto:
DELA
Föregående artikel1 Kung 19:11-12
Nästa artikelLåt tystnaden tala