Jag arbetar just nu som volontär på ett barnhem i Etiopien och till mina arbetsuppgifter hör att undervisa engelska för 115 barn i åldrarna 3-6 år.

För den som aldrig har klivit in i ett klassrum fullt av 61 tre- och fyraåringar kan jag berätta att ljudnivån är rätt hög, och för den som aldrig har försökt lära 36 femåringar alfabetet kan jag berätta att det är allt annat än enkelt!För hur ska jag förklara vad en Xylofon är, och varför en av bokstäverna representeras av en sådan konstig grej? Och hur ska jag få 18 sexåringar att sluta dra mig i håret och i stället öva på kroppsdelarnas engelska namn, när mitt europeiska hår är mycket roligare än själva ordet ”hair”?

Trots en daglig dos av frustration älskar jag verkligen mina 115 små ungar. Även om jag blir både arg och förtvivlad när de inte lyssnar, är elaka mot varandra eller bara springer omkring som virvelvindar i klassrummet. Jag får verkligen förundras över den här kärleken! För jag har bara känt de här barnen i några månader och ärligt talat kan jag inte ens allas namn än. Hur fantastiskt stor och underbar måste då inte Guds kärlek vara för alla sina barn? Han som älskade oss innan vi ens hade blivit till, och som ser varenda hårstrå som faller från våra huvuden – vare sig de faller av naturliga orsaker eller för att 18 sexåringar sliter av dem! För om jag kan älska de här 115 barnen så innerligt som jag gör, hur mycket måste då inte Gud älska mig? Han som inte bara känner mitt namn, utan hela mig!

Foto: Miriam Göransson
Miriam Göransson
Örkelljunga, med i Insidans redaktion sen våren 2017
DELA
Föregående artikelNär allting rasar
Nästa artikelElise sprider glädje i mörkret