Hur många av er har någonsin behövt försäkra sig om att det finns vatten i kranen innan ni ska duscha eller koka ägg? Inte så många tror jag. I Asella, Etiopien, där jag befinner mig nu, har vattnet varit borta i fyra dygn på raken.

Saker som jag inte tidigare reflekterade över att jag gjorde, som något så enkelt som att tvätta händerna eller att kunna koka tevatten, blir till mindre projekt. Att jag är väldigt beroende av vatten är något ganska självklart. Men det är inte förrän man är utan vattnet som man inser det.

Jag kan se samma tendens i min relation till Gud. När jag känner mig nära honom reflekterar jag inte över mitt behov av honom. Det är bara helt självklart att Gud finns där, precis som det är naturligt att vattnet bara ska finnas när man vrider på kranen. Men när jag känner mig långt ifrån honom eller inte känner hans närvaro så inser jag plötsligt mitt behov av honom, och att jag inte klarar mig utan honom. Och jag har nog aldrig längtat så mycket efter vatten som jag har gjort nu under dessa fyra dagar. Nu förstår jag lite mer av bibelversen Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud (Ps 42:2).

När vattnet väl kom tillbaka efter fyra dagar så uppskattade jag det så mycket mer än vad jag hade gjort tidigare. För mig är det likadant med Gud. Och han har inte bara gett oss vatten att njuta av – han har också gett oss rättigheten att kallas hans barn.