Ibland hamnar vi människor i situationer där våra tankar om vad som är rätt och fel krockar. Vad som självklart verkar vara rätt behöver inte vara det, och tvärtom. Jag tänker själv på ett möte med ett gatubarn i ett fattigt, främmande land.
Han verkar läsa av mina samvetskval och upprepar sitt ”Please?”…
En smutsig hand sträcks ut, två mörka ögon söker sig mot mina. Jag kan inte slå ner blicken fastän jag vet vad han kommer fråga. Och vad jag måste svara. ”Money to buy food? Please?” Mina tankar rusar genom huvudet. Han kommer säkert att köpa droger för pengarna. Eller, om han får pengar nu så kanske han inte söker hjälp och kommer bort från livet som gatubarn. Eller?… Varför kan jag inte ge honom lite pengar egentligen? Jag får ju möjlighet att hjälpa någon, och han får pengar till mat – everybody wins, eller? Han verkar läsa av mina samvetskval och upprepar sitt ”Please?”…
Tvekan. Misstro. Osäkerhet. Var kommer de känslorna ifrån egentligen? Kanske från situationer då det man trodde var rätt, blev fel. Kanske från de möten med människor som en gång har svikit eller lurats, lämnat en i sticket. Rädd för att bli lurad blir det svårt att våga lita på andras goda vilja. Det hämmar och blockerar. Begränsar mig. Genom att gå runt med den känslan hindrar jag också mig själv från att ta kontakt och lära känna andra människor. Och kanske också från att kunna hjälpa behövande.
Hur blev det då med pengar till mat för killen på gatan? Jo, jag gav inga pengar till honom. Han och hans kompisar på gatan fick istället ta del av frukt som vi köpte till dem. Rätt eller fel? Vad som självklart verkar vara rätt behöver inte vara det. Och tvärtom…
