Jag vaknar till och sträcker på mig efter mobilen för att kolla klockan. Den är 06.00. Tittar ut genom tågfönstret och möts av solens värmande strålar, en blå himmel och tallskog som svischar förbi. Det är augusti, sista semesterveckan och jag sitter på ett tåg mot Kiruna. Därifrån fortsätter resan vidare tillsammans med mina två vänner mot Lofoten i Norge.
Under en veckas tid bestod vår vardag av att slå upp tält i alla typer av väder, laga mat på trangiakök och utforska den fantastiska naturen som Lofoten har att erbjuda. En resa kantad av toppar och dalar – både bildligt och bokstavligt talat. En resa som innehöll bad i kalla hav, vandring upp på berg och bilåkande på smala vägar i Norge lyssnande på Norrlands stolthet, HOOJA.
Genom att plocka bort en del av de mest självklara sakerna i min vardag så öppnades det upp för nya saker.
Att fly vardagens alla måsten och inte alltid vara uppkopplad till ett nätverk, inte ha en spis att laga mat på eller en toalett två meter ifrån var utmanande och lärorikt. Genom att plocka bort en del av de mest självklara sakerna i min vardag så öppnades det upp för nya saker. En av de sakerna jag upptäckte var tid. Att få ge tid till samtal om allt mellan himmel och jord. Att det tar tid att laga mat på ett trangiakök. Det tar tid att packa upp och slå ihop ett tält i alla olika väder, vissa mer uppskattade än andra.
Allt tar sin tid och allt har sin tid, som författaren till Predikaren uttrycker det. Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen (Pred. 3:1). Till sist vill jag skicka med en fråga till dig som läser: Vad tar din tid?
