Nu är det höst. Igen. Inte min bästa årstid. Det regnar och blåser. Näsan börjar rinna. Halsduk och vantar på så fort jag ska ut. För lövträden är dock hösten snarare en avklädningens årstid. Trädens stammar, som tidigare varit dolda under lager av löv, står plötsligt nakna och utan skydd. Jag ska göra en poäng av det här, men vänta lite.

Under det senaste året har jag mer insett vikten av ödmjukhet. Ödmjukhet är något som jag tror alla kristna behöver eftersträva eftersom vi ju är lärjungar till ödmjukhetens kung, Jesus. Dessutom verkar det vara centralt i relationen med Gud. Det står både i Jakobs och Petrus brev att Gud är fiende till de högmodiga, men att han ger de ödmjuka nåd.

Ödmjukhet är, enligt en definition motsatsen till högmod eller kaxighet. Men hur kan Gud då vara ödmjuk när han faktiskt säger åt mig att tillbe honom? Är inte det ett typiskt kaxigt uttalande? Nej, inte nödvändigtvis. En annan definition av ödmjukhet är nämligen att låta sig ses som den man verkligen är, eller om du så vill, att ta på sig en lagom stor t-shirt, en som passar kroppen. Då är ju Guds uttalande ytterst ödmjukt.

Det handlar helt enkelt om att inte gömma sig. Att vara ärlig med fel och brister, men också med talanger och styrkor. Nu kommer poängen. Precis som träden får jag släppa löven jag täcker mig med och visa hur jag verkligen ser ut. Först då kan Gud möta mig där jag verkligen befinner mig och först då kan vi alla möta varandra som dem vi verkligen är. En ganska bra årstid, helt enkelt.