”Kan du berätta lite om dig själv?” Frågan dyker upp titt som tätt och varje gång får den mig att tänka till. Vad börjar jag med när jag ska presentera mig själv? Vem är jag egentligen?

Efter namnet är det oftast yrke, ålder, vad jag pluggat och var jag bor som dyker upp. Ungefär i den ordningen. Inga dåliga saker, men frågan är om allt det där egentligen har någon betydelse i långa loppet. Om det är värt att sätta sitt värde i.

Om jag till exempel identifierar mig helt och fullt med mitt jobb, vad händer då om jag förlorar det? Vem blir jag då?

Och det där med ålder, är det verkligen så viktigt? En person sa till mig en gång: ”Vi i Sverige älskar att boxa in oss i ålderskategorier, när det i själva verket kommer fram de bästa idéerna när vi mixar.”

Jag håller med henne och just därför blir jag så glad varje gång jag är på gudstjänst i min församling. För där samlas hela generationsspektret, från de allra minsta barnen till dem som närmar sig 90-strecket, och med våra olika erfarenheter formar vi en gemenskap där mixen får tillföra något.

Så när jag ska sammanfatta vem jag är, vill jag egentligen börja med något helt annat och mycket viktigare. En beskrivning som ger mig ett större värde än alla andra saker. Jag vill säga: ”Jag heter Sara och jag är Guds barn.” För det håller över både uppsägningar, missade prov, flyttar, betygsbesvikelser och ålderskriser. Det håller i en evighet.