Hård asfalt under svala sommarskor. Vindjackan knäppt upp till hakan. Sensommaren var mild och den utlovade några fler veckor med grönskande träd.
Jag promenerade själv den korta sträckan mellan lägrets möteslokal och boendeområdet. Unga skrattande röster visslade omkring mig och i luften låg en pulserande stämning, som dock inte störde min bubbla av tystnad. Få gånger i mitt liv har jag upplevt en sådan frid som när jag gick från kvällsmötet den gången. Jag kände en varm glöd i min bröstkorg och jag kunde inte låta bli att småle. PULS-lägret för några år sedan blev speciellt för mig.
Få gånger i mitt liv har jag upplevt en sådan frid som när jag gick från kvällsmötet den gången.
Under mötet hade jag sökt Gud i tillbedjan och denna gång kände jag mig särskilt besvarad, just genom den där friden. Många gånger i mitt liv har jag sett tillbaka med tacksamhet på hur Gud visade sig för mig då. Så ofta har jag klagat på Gud och otåligt begärt tecken, känslor och upplevelser. Så sällan har jag bara levt i friden. Genom Guds offer är friden en gåva: en tillit till det eviga hoppet. Därför kan vi stå fasta i vår tro, även om vi inte alltid upplever tecken eller känslor. I Bibeln står det: Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden (Jak 1:6). Jag var inte ensam den där promenaden, oavsett hur det såg ut. Jag gick i sällskap.
