I somras fick jag och två nära vänner vara med om den vackraste naturupplevelsen någonsin i våra liv. Vi var helt tagna av kontrasterna på de höga gröna bergen och det blåa havet som var omöjligt att se slutet på. Vi befann oss på Färöarna, den lilla ögruppen ute i Atlanten. Det var en resa vi hade sett fram emot länge och som, trots våra höga förhoppningar, överträffade alla våra förväntningar. Vi slogs av hur svårt det faktiskt var att ta in skönheten i det sagolikt vackra landskapet.
Det blev ett så självklart bevis på att det måste finnas en skapare och tanke bakom den natur vi lever i.
Jag har perioder där jag tvivlar på om Gud finns, på om det är rimligt att han har skapat mig och allt runt omkring. Det är svårt för mig att ta in och förstå. Kommer jag någonsin få veta det säkert? När vi stod där på bergen så blev det tydligt för oss att det inte kan vara en slump. Hur är det möjligt att det bildas en liten ögrupp med storslagna berg och älvar mitt i havet om det inte finns en Gud som skapat dem? Det blev ett så självklart bevis på att det måste finnas en skapare och tanke bakom den natur vi lever i.
Resan till Färöarna blev en insikt för mig i hur storslagen och mäktig Gud är, men också hur stor omsorg och kärlek han har för oss. Han skapade de stora bergen och väldiga haven vi såg, men han gav oss dessutom förnuftet och visheten att se på det vackra och njuta och glädjas över det. Och genom det se en glimt av honom.
