Det är lördag kväll och jag sitter på tåget. Jag sitter och tittar ut genom fönstret när jag plötsligt ser det. På en lagerlokal med stor text. Ord som får mig att haja till. Ord som provocerar, gör mig ledsen och frustrerad. ”Gud är död”. Jag hinner tänka att jag vill ta med mig min man och åka dit på natten för att rätta till påståendet. Jag vill så gärna lägga till ett litet men helt avgörande ord. Ett ord som skulle ge påståendet ett helt nytt budskap.

Om Gud är död förlorar livet sin verkliga mening. Om Gud lever förändras allt.

Sedan drabbar en annan tanke mig. Jag inser att någon annan har varit provocerad, ledsen och frustrerad före mig. Någon som skrivit detta. Jag funderar på vem personen är. Vad personen varit med om som gjort att han eller hon proklamerar att Gud är död. Jag undrar vilka erfarenheter personen bär med sig av livet, vad han eller hon brottats med för frågor, tankar och känslor. Plötsligt känner jag för att be för personen. Även om jag inte vet personens livshistoria, vet Gud. Om Gud är död förlorar livet sin verkliga mening. Om Gud lever förändras allt. Då finns en djupare mening med vår existens och vår tillvaro här på jorden. Då finns det nåd och förlåtelse, helande och upprättelse. Då finns det hopp för oss bräckliga människor.

Tack Gud för den underbara sanningen. Jag ber att den skulle få bli till verklighet för mig och för var och en som läser detta. Jag ber för alla dem som tror att du är en saga eller en historisk föredetting. Låt denna sanning få bli till verklighet för dem och för personen som klottrade på lagerlokalen: Gud är inte död.