Efter gymnasiet tänkte jag jobba ett år, så jag skickade in mitt CV till alla möjliga ställen. Sedan blev det inte så mycket mer av det förrän ett halvår senare. Jag fick helt oväntat ett samtal från Manpower som undrade om jag var intresserad av att komma på en gruppintervju hos Gillebagaren. Jag hade glömt bort att jag ens skickat in mitt CV till dem, men tydligen hade de hittat det och behövde mig nu.

Jag hade med mig alla viktiga papper man kunde tänkas behöva, prydligt lagda i plastfickor och allt. Jag hade läst på om arbetsintervjuer, vad man ska säga och inte säga och hurdant kroppsspråk man ska ha. Jag kände att jag var så förberedd som man kunde bli.

“Vill du ha platsen? Vill du följa mig?”

Så satt vi där, ett gäng nervösa ungdomar, och visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Men det blev aldrig någon egentlig intervju, utan istället blev vi infösta i fabriken och ställda framför varsitt band med uppmaningen att börja plocka kakor. Efteråt fick vi bara en fråga: “Kändes det okej? Vill ni ha platsen?”

Jag har lätt att tänka att det är upp till mig att söka Gud. Jag måste lägga fram mina meriter i prydliga plastfickor och ha svar på precis alla frågor om Bibeln och tron. Jag måste ha ett ”kristet kroppsspråk”, kunna alla sångerna, be med de rätta orden och så vidare. Först då kan jag få kalla mig kristen. Men egentligen är Guds “arbetsintervju” mer som min blev. Han känner mig redan. Han kallar mig, kanske när jag minst väntar mig det, och ställer en enda livsavgörande fråga: “Vill du ha platsen? Vill du följa mig?”