I arton år, åtta månader och knappt en vecka har jag funnits till, och fram tills nu har allt skett med nästintill automatik. Din och min uppväxt har troligen liknat varandras, som om vi följt en regelbok för livet. Att bokens sidor nu börjar stå tomma gör mig både överväldigad och rädd. Bredvid boken ligger pennan och bläcket med vilket jag ska skriva min framtid.

Numera har Afrika blivit nästan lika tillgängligt som McDonald’s, och för en del har det blivit som en prestationstävling att ha varit i så många länder som möjligt. Du kan lika lätt köpa en cheeseburgare som en biljett till Kenya (förutsatt att du har en snäll pappa som betalar…).

Om x antal dagar äger också en sista skolavslutning rum och steget fram mot livets avsats ska tas, och plötsligt vet jag inte hur framtiden kommer att se ut. Men det är inte detta som får mig att darra i mitt hörn. Det är om jag – med mina vita strån på huvudet senare i livet – läser min självbiografi och ångrar det jag inte gjorde.

Men egentligen, varför skulle allt detta vara något negativt eller ångestfyllt?

”Vi är omgivna av valmöjligheter men glömmer ibland att vi alltid har med oss en stöttepelare vart vi än går.”

Hans namn är Jesus Kristus. I Filipperbrevet 4:6-7 står det: Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. 7 Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Har vi vår tillit till Gud och låter honom gå bredvid oss har vi inget att frukta. Ditt liv kommer att ha både upp- och nedgångar. Men sätter du din tilltro till Gud kommer du att kunna se tillbaka på ditt liv och veta att Gud alltid var, och är med dig.

Matteus 28:20: ”Och se, jag är med er alla intill tidens slut.”