För några kvällar sedan satt jag och såg på film med ett par vänner och fick då se en otroligt vacker syn när jag av en slump kastade blicken ut genom fönstret: stora, fluffiga snöflingor som singlade ner från himlen och la sig på marken som ett tunt lager sockervadd. Jag som älskar snö kunde knappt vänta på att filmen skulle ta slut så jag kunde gå ut till det tysta och fridfulla utanför. Det är något alldeles speciellt med att stå och söka med blicken högre och högre upp i himlen utan att se någon ände på snöflingorna som faller.
Oss själva dömer vi efter hur väl vi passar in i snöhögen.
Omgiven av detta vackra naturfenomen blev jag påmind om en reflektion jag hade kring snö och snöflingor vid den här tiden förra året, som jag har sparat i min dagbok: ”Snöflingorna prisar vi för att de är unika och bildar en välfungerande enhet med varandra. Oss själva dömer vi efter hur väl vi passar in i snöhögen, ovetandes om att snöflingor inte behöver göra annat än att falla handlöst och prestationslöst från himlen för att fylla sin funktion. De kan inte påverka sin ‘unikhet’ genom att kontrollera sin kristallisation, men i kombination med varandra blir det ändå så bra.”
Kanske är det något som vi behöver påminna oss om i vinter. Vi är skapade unika, med olika personlighetsdrag, intressen och erfarenheter. Det är fantastiskt! Vi ska inte se ner på våra egenheter, men inte heller tro att vi inte kan relatera till de som är olika oss själva. Med våra olikheter kan vi mötas för att fungera på ett kompletterande sätt med varandra.
