För många år sedan var jag väldigt rädd för mörker. Så pass att jag tyckte riktigt illa om att vara ensam på nätterna.

En natt sov jag ensam med vår då ettåriga pojke. Min make var bortrest. Plötsligt hördes steg från korridoren utanför sovrummet. Paniken steg inom mig, jag skrek högt och kastade mig efter mobilen. Jag ringde 112 och förklarade att det var någon i huset. Polisen lovade att skicka en bil direkt. Paralyserad och med hjärtat i halsgropen satt jag i sängen tills polisen ringde tillbaka och berättade att de var utanför huset. Med min pojke i famnen rusade jag till dörren utan att möta någon i korridoren, och släppte in polisen. De gick igenom huset men hittade inget avvikande, och åkte igen. Jag var åter lämnad med min rädsla. Med lamporna tända och mobilen bredvid mig somnade jag till slut.

Med min pojke i famnen rusade jag till dörren utan att möta någon i korridoren, och släppte in polisen.

Några månader senare var min make var bortrest igen. Jag vankade av och an i huset med vår son i barnvagnen. Det började bli mörkt, och jag kände den vanliga rädslan och ångesten komma krypande. Men plötsligt visade Gud mig något. Han förklarade för mig att jag haft en så stor rädsla på grund av att jag felaktigt trott att jag som kristen var beskyddad från rån och inbrott. Skulle något hända mig skulle min tro rasa och därför fick det inte hända mig något! Han förklarade att han inte skulle överge mig, även om det skulle hända något.

Sedan den dagen har jag känt mig trygg. Jag behöver inte längre vara rädd, Gud är med mig! Han kommer ge styrka och mod att hantera det som händer. Gud är starkare än alla människor och alla mörkrets makter. Och skulle jag till och med dö, så tar han emot mig.

Foto: Unsplash.com
DELA
Föregående artikelOrubblig
Nästa artikelMaria och jag?