Jag har ett vagt minne från en kväll då jag var runt sju år. Det var mörkt och jag och pappa hade gått ut på ängen utanför lägenhetsområdet och försökte se stjärntecken.

Vi såg några och jag tyckte det var spännande. Sen minns jag inte mer av det. Trots
det så har minnet etsat sig fast och blivit betydelsefullt.
Jag kan fortsätta att fascineras av rymden. Storleken är så svår att greppa. Ibland händer det att jag ändå försöker, typ så här: Sverige är ganska stort till ytan men jämfört med USA är det litet. Jorden är betydligt större än USA men i vårt solsystem är jorden bara en prick och hela vintergatan i sig är bara ett av många solsystem! Och inte nog med det: universum expanderar hela tiden och blir ännu större! Svindlande.
Gud är större än det han skapat och du och jag är så extremt små i förhållande till honom. Ändå är vi ständigt, helt igenom sedda och älskade. Förstår vi hur stort det är? Samtidigt vill han inte vara en Gud långt borta, han är intresserad av ditt liv här och nu. Han har alltid sökt dig först, innan du tänkt tanken på att söka honom.
Stjärnskådningen med pappa är ett fint minne men vad går upp mot att få vara barn
till en far som har skapat hela universum?

Hur kan du Jakob säga, du Israel påstå: ”Min väg är dold för Herren, Gud bryr sig inte om min rätt”? Vet du inte? Har du inte hört att Herren är en evig Gud som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och mattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Jes 40:27-29

Foto:
DELA
Föregående artikelGe tvivlen till Gud!
Nästa artikelVardagslivet med Gud