När man flyttar hemifrån introduceras man till en hel rad av nya fenomen. Ett mycket intressant sådant är fenomenet tvättstuga. I denna tvättstuga, som jag delar med 600 andra studenter, har jag plötsligt funnit mig vara ofrivilligt bekant med en person som jag börjat kalla för ”min tvättstugevän”. Han brukar dyka upp vid lämpliga tillfällen då jag genom allmänt förvirrat beteende lyckats göra bort mig på något passande sätt. Vid det här laget har vi utsatts för varandras sällskap så många gånger att vi inte riktigt vet om vi ska hälsa på varandra de få gånger vi möts utan att jag först klantat till något.

Till exempel har jag en gång lyckats med bravaden att förväxla hans tvättstugerum med mitt då vi bokat tid samtidigt. Han såg en aning (o)road ut då jag med röda kinder försökte förklara varför mina blöta kläder låg i hans maskin. En annan gång då jag glömt en tunika i tvättrummet och därefter blivit utelåst (hur kan man lyckas?), satte jag mig utanför dörren i väntan på att någon som bokat tid efter mig skulle komma och öppna. Vem har tiden precis efter mig om inte min tvättstugevän? Trots odds på ungefär 1/600. När detta gick upp för mig och han uppenbarade sig i korridoren bad jag en kort bön om att Jesus skulle komma tillbaka just den sekunden, men icke. Jag drog min ostrukturerade ursäktsförklaring och han log sitt sneda, nervösa leende, varpå jag flydde fältet med min tunika i släptåg.

Kanske försöker Gud lära mig ödmjukhet. Jag hoppas att han lyckas snart. Kanske tycker han bara om ett gott skratt precis som jag. Emellanåt har jag hamnat i diskussioner med andra kring frågan om huruvida Gud har humor eller inte. Kära någon! Det är klart Gud har humor, se på mig. En dag ska vi skratta tillsammans och vilket skratt det ska bli! Jag längtar. Men tills dess: Bring it on. Jag bjuder på den.