Jag har alltid tyckt om konceptet med frågelåda och frågestunder. För mig betyder det att jag kan få svar på några av de frågor jag funderar över. Det får man ibland, men långt ifrån alltid.

För några veckor sen satt jag och några vänner och diskuterade olika frågor vi hade kring saker i livet och varför vissa saker är på ett visst sätt. Jag insåg att ju mer vi pratade, desto fler frågor samlade vi på oss, och jag fick inte den där känslan av klarhet som jag hade hoppats på. Men det häftiga var att jag i stället fick en annan djupare klarhet, och trots att frågorna växte så kände jag också en inre frid. En frid över att jag inte vet mycket alls, men att det finns någon som vet allt, och det tror jag är Gud. 

Med övertygelsen om att Gud har koll
blir det inte lika viktigt för mig
att försöka ha koll

Det finns en som vet allt eftersom han inte bara lever i min frågelåda utan också utanför den. Han är skaparen av allt som finns och har därför också har hela bilden. Han som har konstruerat allt vet hur det är uppbyggt eftersom han har gjort det från grunden. Med övertygelsen om att Gud har koll blir det inte lika viktigt för mig att försöka ha koll. För det första är det en omöjlig uppgift att ha total kontroll över sitt liv, men viktigare är att Gud förtjänar att få det förtroendet från mig, att jag ser honom som den som har kollen. Sen tror jag att det är utvecklande att ha frågor och att ställa dem, men ibland upplever jag att jag går in i samma återvändsgränd om och om igen. Det finns då en frid i att Gud vet, och att jag får lämna det till honom.