När jag fyllde 18 år började verkligheten efter gymnasietiden smyga sig på: Vad skulle jag göra härnäst? Frågan snurrade ofta runt i mitt huvud, och det var även en fråga som andra gillade att ställa till mig. För mig fanns det ingen självklar plan.

Jag var skoltrött och ville helst bara sova. Men något var jag ju tvungen att göra, så jag bestämde mig: Jobba var det jag skulle göra till hösten. Ett enkelt och bra svar tyckte jag, men Gud hade andra planer på gång för mig. Jag hade länge bett till Gud att han skulle dra mig ännu närmare honom in i en kristen gemenskap och att han skulle använda mig som sitt redskap. I slutet av april kom det konkreta bönesvaret. Ett mail damp ned i min inkorg med en möjlighet att vara ungdomsledare i en församling som har Jesus i centrum och som dessutom ville göra en satsning på ungdomar! Jag kände mig säker: Det här var Guds plan för min höst. Och sedan började det, tecken på tecken från Gud som visade att detta verkligen var hans vilja.

Ett enkelt och bra svar tyckte jag, men Gud hade andra planer på gång för mig.

Att vara ensam i ungdomsarbetet var inget jag ville, så jag bad att Gud skulle ge mig en kollega. Gud visade mig då Anna, en tjej jag knappt kände och som jag bara hade träffat någon enstaka gång. Jag frågade henne, hon tackade ja, och det blev helt underbart! Vi båda fick under det året uppleva att det var Guds plan att vi skulle vara i församlingen tillsammans.

Alla mina försök att själv skapa en plan och en framtid är och var helt meningslösa. Istället fick jag lära mig att när jag lämnar saker i Guds mäktiga händer och låter hans vilja ske så blir allt till det bästa.