”I dag tror jag på Gud neråt som ett golv, som något att falla tillbaka på, mer än något att nå upp till.” När Tomas Sjödin sa detta i sitt sommarprogram tog bilden av Gud en helt annan vändning för mig.

Om jag skulle falla bort från Gud, så skulle inte Gud falla bort från mig. För han finns dit jag faller, neråt. Det finns så mycket annat man måste hålla fast vid för att räcka till. Gud är golvet som fångar upp dig när du inte orkar hålla fast vid allt det andra. Det kan göra ont att falla på, men det går aldrig sönder.

Att se Gud på det sättet var det nyttigaste för mig. Även om det bara är en bild, så påverkar det känslorna kring Gud och en själv. När man tänker sig Gud som en vän som inte bara finns ovan molnen, utan som också finns under allt annat, vet man att man inte är ensam när man går under.

Gud är ljus. Och ljus fyller sin starkaste funktion i mörker. Månadens/livets utmaning är att våga vila mot Gud genom att låta Gud vara med där det är som mörkast.