Fabian hatade kristendomen, men omvände sig efter ett bönesvar.
Namn: Fabian Nilsson
Ålder: 19 år
Bostadsort: Knislinge
Sysselsättning: går bibelskola
Intressen: gött häng och goda vänner
Fun fact: kan spela My heart will go on på blockflöjt med näsan
Trots att Fabians föräldrar inte är kristna tvingade de honom att konfirmeras i hemförsamlingen. Det var en viktig familjetradition.
– Jag var extremt osugen. Jag hade bilden att kristendomen var tråkig och begränsande.
Fabian tog det hårt att bli tvingad till något som han var starkt emot.
– Jag var inne i en tuff period med mycket mentala problem. Då kändes det jobbigt att behöva konfirmeras när jag inte alls var intresserad.
Hat mot kristen tro
Under konfirmationsåret mådde Fabian allt sämre. Ointresset för kristendomen utvecklades till ett starkt hat.
– Jag behövde få utlopp för min frustration och kristendomen blev ett bra offer. Jag började identifiera mig som antikristen och ansåg att det var något fundamentalt fel med kristendomen.
Det var ett direkt bönesvar från Gud.
Det blev som en ond spiral eftersom Fabian var omgiven av saker han hatade. Han var glad när han lämnade konfirmationsåret bakom sig. Men den sommaren anmälde hans föräldrar honom till församlingens ungdomsläger. Det skulle bli en vecka i den sämsta miljön han kunde tänka sig – ett franskt kloster. Fabians hat mot kristen tro gjorde det till en tuff vecka.
Vid korset
En gång i veckan utfördes en ceremoni i klostret, där besökare kunde lägga ner huvudet på ett kors och be. Fabian var inte alls sugen på att gå fram till korset, men kände grupptrycket från flera tusen besökare och följde efter de andra.
– Jag minns att jag i den stunden var väldigt upprörd och illa till mods.
När han kom fram till korset var det första gången Fabian faktiskt försökte be.
– Jag bad något i stil med “Okej Gud, om du finns så får du visa dig på något sätt. Annars finns det inte en chans”. I hela min kropp spreds en känsla av frid. Ilskan och ångesten försvann under någon minut.
En stund senare kom Fabians församlingspräst och frågade om han fick be för honom. Det kändes oartigt att tacka nej. Medan prästen bad förde Fabian en inre dialog med sig själv. Vad var det egentligen som hände där vid korset? Varför kände jag frid? Kan det ha varit Gud? I så fall, vill han att jag ska följa honom?
– När jag ställt den frågan i huvudet sa prästen att han fått en bild av Jesus som log och sa “ja”. Det var ett direkt bönesvar från Gud.
I den stunden bestämde sig Fabian för att följa Jesus.
– Mörkret som jag levde med började försvinna när jag började följa Gud.
