Rädslan för att vara ensam gjorde att Josefin trots sina tvivel inte släppte hoppet om att Gud fanns. Hon bad uthålligt att Gud skulle visa sig för henne, och efter tre år gjorde han det.
Namn: Josefin Odin
Ålder: 21 år
Bor: Kungälv
Sysselsättning: timvikarie på förskola
Intressen: läsa, skriva, spela teater, virka, sticka och dricka te
Josefin fanns länge med i kristna sammanhang utan att känna sig som en kristen. Det började efter konfirmationen när hon kom med i ungdomsgruppen Kefas. Dit gick hon mycket på grund av vilka andra som var där.
– På Kefas träffade jag många olika människor som jag snabbt insåg att jag tyckte om. Jag kände att jag fick komma dit precis som jag var.
Under åren som följde var Josefin inte säker på att Gud verkligen fanns, men att ge upp hoppet om Gud skulle innebära att hon var helt ensam, något hon absolut inte ville.
En uthållig bön som besvarades
Fastän Josefin tvivlade fortsatte hon att gå till Kefas. Hon fortsatte också att be. Hon bad ofta, och hon bad bara om en enda sak: att Gud på ett tydligt sätt skulle ge sig till känna för henne. Under tre år av tvivel bar hon med sig den bönen.
“Jag kände att någon la en arm runt mina axlar. Ingen satt i närheten av mig, så jag förstod att det var Gud som höll om mig.”
– En aftonbön på Kefas hade jag gått fram till altarringen och satt där på golvet medan jag bad min vanliga bön: att Gud skulle visa sig för mig. Då kände jag att någon la en arm runt mina axlar. Ingen satt i närheten av mig, så jag förstod att det var Gud som höll om mig.
På promenad med Gud
Sedan den dagen är mycket förändrat i Josefins liv. Nu vet hon att Gud alltid går bakom henne och är beredd att ta emot henne om hon skulle snubbla – beredd att hjälpa henne.
– När människor frågar mig varför jag är kristen brukar jag svara att det är för att jag aldrig är ensam. Jag har alltid Gud med mig. Jag brukar sitta och prata med honom när jag har en stund för mig själv, eller gå ut på en promenad tillsammans med honom.
– Min tro och min relation med Gud har fördjupats under åren som har gått sedan den där aftonbönen. Bra undervisning, egen bibelläsning och bön samt diskussioner med vänner som inte är kristna har bidragit till det. Förra året använde Gud mig för att skriva en pjäs om kristen tro. Jag har aldrig lyckats få ihop något när jag försökt tidigare, men då flöt allt och jag behövde knappt tänka. Det är också något som har stärkt min tro.
