Hemma hos Familjen är traditionerna i full gång. Det är ”da’n före doppareda’n” och de sista förberedelserna för Släktens ankomst ska ordnas. Pappa står i köket och kikar på skinkan i ugnen. Storebror skruvade fast julgransfoten, ansåg sig sedan färdig och försvann in på sitt rum. Syster gör allt och ingenting och rusar glatt mellan att hänga upp julgranskulorna och byta låt på Ultimate Christmas Collections. Mamma är däremot fullt fokuserad. Med närmast vördnad i rörelserna dukar hon upp julkrubban på spiselkransen. Till sist vecklar hon upp silkespappret som är virat runt det lilla Jesusbarnet i ljust porslin. Hon lägger det varsamt på sin plats mellan Josef och Maria. Mamma tar ett steg tillbaka och överblickar scenen. Det är ganska trångt där på spiselkransen. Där står tomtarna från Faster och ljuslyktan i storlek XL från jullotteriet på Lillebrors fotbollsklubb. Den nya girlangen i granbarr av plast och kulor i rött hänger i djupa bågar och verkar nästan kväva den oansenliga lilla krubban. Men inget av det ser Mamma. Hon har bara ögon för de smått kantstötta figurerna med något bleknade färger. Hon tänker att sådär måste det varit. En sliten krubba i mitten av all världens färgsprakande glitter. När hon tänker det så faller en glimt av julgransljusen på det lilla barnet i krubban och för en sekund tycks det nästan levande. Mamma ler och blir varm inombords.

Julen är ju till för alla. Till för var och en. Till för henne. Eller var det inte så?

Nästa morgon blir det stressigt. Syster duschar i en halvtimme, Storebror vaknar sent, Pappa hittar inte sin slips, Lillebror vill inte ha på sig flugan och halvvägs ut i bilen kommer Mamma på att hon glömt ställa ugnen på förvärmning. Men till kyrkan hinner de. Där väntar redan Släkten sittande i prydliga rader. I bänkarna är det fullproppat. Pappa försöker koncentrera sig på prästens röst, men det är svårt. Han är en lång man och nu sitter han inträngd så knäna trycker mot den främre raden. Han vill inte klaga men lederna är ju inte vad de var i hans idrottsdagar och nu börjar de värka. Mamma är lite frånvarande. I huvudet går hon igenom punktlistan för vad som måste fixas innan hon kan få julbordet redo. Storebror är irriterad. Ett spädbarn skriker upprört från raderna längst bak. Han tänker surt att om de inte kan vara tysta så borde de minsann hållas utanför kyrkan. Han blänger bakåt mot störningsmomentet, men fastnar med blicken på tavlan som hänger bakom barnvagnen i stället. Där är avbildad en kvinna i blå sjal med ett knyte i famnen. Storebror blinkar några gånger samtidigt som kopplingarna sprakar i hans hjärna. Han svänger tillbaka fram mot altaret och ser på mannen som hänger där ovanför. Sedan tittar han återigen på tavlan bakom honom. Barnets skrik känns nu som om det kom från tavlan, som om det lilla knytet fått liv. Nu störs han inte längre. Han inser att det är precis som det borde vara. Storebror andas ut och känner sig tacksam.

Efter julmaten samlas alla i vardagsrummet. Man sitter där man får plats. Pappa slår sig ner på stolen vid vedspisen och slår upp Bibeln. Lillebror tittar på Pappa när han läser men tycker det är svårt utan bilder. Istället pockar klapparna som ligger under granen. De retas nästan med sina färggranna papper som döljer hemligheter och Lillebrors tankar försvinner bort i nytt Lego och dinosaurieböcker. Mamma nickar i soffhörnet. Hon försöker hålla ögonen öppna, men den omsorgsfullt lagade maten ligger nu tryggt i magen och tröttheten smyger sig på. Syster är distraherad. Hon kollar mobilen gång på gång. Pojken har fortfarande inte skickat ett SMS där han önskar God Jul. Hon skickade ett redan i morse. Pappa märker däremot ingenting av allt det som pågår runt omkring honom. När han läser högt vecklar den välkända historien ut sig och han kan följa med på åsnefärden mot Betlehem. Det gör ingenting att han har läst den så många gånger förut. När han ser orden i boken så ser han inte längre bokstäverna. Han ser ett litet ruckel i trä som ger skydd från väder och vind. Han ser två trötta föräldrar och ett barn som sprider en kunglig glans i den bristfälliga och smutsiga omvärlden. När han slår ihop boken lyser hans ögon av en förundran som är ny där varje år.

När den sista glöggen har kallnat och det bara finns körsbärslikör kvar i Aladdin-asken så börjar Släkten sträcka lite på sig. När de ger sig av är alla slitna men både glada och nöjda. Nu är Familjen trött. Mamma ställer in den sista disken i maskinen och Pappa plockar upp det sönderrivna julklappspappret. Lillebror har redan somnat omgiven av Lego-bitar och Syster sitter vid Facebook för att stilla abstinensen. Hon scannar vant igenom statusuppdateringarna som en efter annan hälsar världen en god jul innan hennes ögon stannar på en som proklamerar ett helt annat budskap. ”Grattis på födelsedagen Jesus”. Syster tänker att det låter dumt. En födelsedag är en dag när man firar en enda. En dag som är till för en enda person. Julen är ju till för alla. Till för var och en. Till för henne. Eller var det inte så? Var det kanske så att julen var till för någon helt annan?