Det var svårt att springa i den höga snön, men Jesper hade inget val. Det hade snöat hela dagen, så fotbollsplanen var helt igenpackad. Han pulsade och stånkade sig fram, tårarna var iskalla mot hans blossande kinder, men han fortsatte att springa. Lungorna brände och varje andetag var som små knivhugg i halsen, men han stannade inte. Snart kom han ut på den plogade asfaltvägen som ledde bort. Bort från skolan. Jesper ökade på stegen och stannade inte förrän han stod vid grinden hemma. Där sjönk han ihop, mot brevlådestolpen, huttrande och andfådd. Han tog av sig sin vänstra vante, kavlade upp jackärmen, såg ner på sin tomma handled och klumpen i halsen växte.
T-y-s-t-n-a-d. Som om den gick att ta på. Roland damp ner i soffan och insöp det ljuva som kallas… lugn och ro. Nog för att han tyckte om när barnen kom och hälsade på med sina små huliganer, men både jul- och nyårshelg med höga skratt, högre skrik och ännu högre lekar skulle suga musten ur vem som helst. Och Roland, med sina sjuttiotvå år och sitt nyopererade knä, kände sig synnerligen som vem som helst där vräkte sig i soffan. Han hörde hur Katarina började spika i hallen och han konstaterade, som så många gånger förr, att han nog aldrig skulle sluta förvånas av hustruns obotliga energi, trots fyrtiosju års äktenskap. Roland tänkte slå på TV:n men insåg, då han såg fjärrkontrollen ligga på mattan en meter bort, att det skulle vara ett projekt honom övermäktigt denna eftermiddag. Att bara sitta var lika bra. Ja, bättre till och med. Det tog inte många minuter förrän Katarinas bankande ackompanjerades av makens bullriga snarkningar.
Mamma skulle aldrig få veta att han blivit knuffad igen
Jesper öppnade ytterdörren och försökte göra sig så tyst som möjligt. Han hörde mamma gnola köket samtidigt som hon stekte… pannkakor luktade det som. Jesper stängde dörren ljudlöst och gled tyst ur sin jacka och sina skor. Han smög över hallen till trappan, som han också lyckades ta sig upp för utan att mamma la märkte till hans närvaro. Väl uppe sprang han in i badrummet och tittade sig själv i spegeln. Håret var rufsigt och kinderna illröda. Han tog av sig tröjan, hämtade pallen och granskade sin rygg i spegeln. Han tyckte sig urskilja en lila färgskiftning i huden vid vänstra skulderbladet, men annars såg allt okej ut. Jesper drog en suck av lättnad och krånglade på sig sin tröja. Mamma skulle aldrig få veta att han blivit knuffad igen. Att det fortfarande gjorde lite ont kunde ju bara han själv känna. Det skulle dock bli värre att förklara den tomma handleden, för den skulle både hon och pappa definitivt lägga märke till förr eller senare. Jesper föredrog senare och drog ner ärmarna långt över handlederna. Nu var det äntligen helg och han behövde inte gå till skolan förrän på måndag igen.
– Nä men, Jesper, är du hemma? Jag hörde inte när du kom in! utbrast mamma förvånat när han såg sin yngste son kliva in i köket.
– Jag kom precis. Du hörde väl inte för fläkten, svarade Jesper med en menade blick på det högljutt surrande åbäket ovanför spisen.
Mamma gav honom en lätt kram med stekspaden i ena handen och grytlappen i den andra.
– Pappa och Aron kommer snart hem. Då blir det soppa och pannkakor, det blir väl gott? Sedan tänkte vi att vi kunde titta på någon film, alla tillsammans, babblade mamma på.
Jesper smakade en färdig bit pannkaka och kunde inte låta bli att le lite. Äntligen helg.
Med magen full av gårdagens rester slog sig Roland ner i gungstolen. Läsglasögonen satt på näsan och i knät låg hans favoritdeckare. Det var tredje gången han läste den nu. Hustrun Katarina satt i soffan och stickade små vantar till lilla Clara, minstingen i barnbarnsskaran. I bakgrunden surrade något musikprogram på låg volym; Katarina hade visst orkat plocka upp fjärrkontrollen från mattan. Det gamla paret satt under tystnad och ägnade sig åt sina respektive sysslor.
– Tänk, vilket fint ur du fick av barnen, sa Katarina plötsligt och suckade glatt. Fint läder också. Det kommer gå perfekt ihop med dina nya skor.
– Mmm, brummade Roland, lite disträ.
Han kände knuffarna, hörde skratten och såg sin finaste julklapp ligga på toalettgolvet med krossat urglas och sönderslitna remmar
Han var helt inne i sin bok.
– Ja, tänk vilka fina helger vi haft med barne…
Katarina avbröts mitt i sin mening av ett högt jamande.
– Men ojoj, lilla Missut är väl kall och vill in…
Hon var precis på väg att resa sig upp, men Roland hejade henne.
– Nej, sitt du kvar älskling, jag släpper in honom…
– Jesper, skölj av disken innan du stoppar in den i maskinen, manade mamma.
Han muttrade något till svar samtidigt som han satte igång kranen. Aron och pappa dukade av bordet, samtidigt som de var mitt i en diskussion om de senaste ligaresultaten, och mamma torkade av spisen. Det var tradition att alla skulle hjälpa till att plocka undan efter maten, och i kväll var det Jespers tur att ta hand om disken. När mamma var klar med spisen och skulle skölja ur trasan kom hon bort till Jesper, som var i full gång med att diska stekpannan.
– Men gubben, dina ärmar blir ju helt våta…
Hon kavlade upp sin sons ärmar och drog dem högt över armbågarna.
– Men… har du inte din nya klocka på dig? utbrast mamma förvånat då hon såg hans tomma handled.
– Eh, n-nej… jag tog av mig den efter skolan…
Jesper hade inte kontroll över sin röst. Han kände knuffarna, hörde skratten och såg sin finaste julklapp ligga på toalettgolvet med krossat urglas och sönderslitna remmar. Hans mage knöt ihop sig och halsen stockade sig.
– Jag måste… ta luft. Varm… tar stekpannan sen…
– Det var då märkligt…
Roland stod ute på altanen, men ingen Missut. Han tog sig ner för trappan och kikade runt på framsidan av den lilla trädgården, men ingen katt i sikte. Då fick han syn på den lille grannpojken som satt på bänken mittemot. Han kanske hade sett Missut?
– Hörru du, grabben. Har du sett vår katt? Brunspräcklig, ganska stor och fluffig. Jag tyckte jag hörde honom när jag satt inomhus men han tycks ha gått upp i rök.
– Nej, tyvärr…, pojkens röst var svag.
Roland tog sig ut på vägen och kikade i buskarna. Men ingen Missut. Han tänkte just vända om och gå in, men mötte då pojkens blick i ett snabbt ögonblick. Den var tårfylld.
– Hörru grabben… är du okej?
Åh, varför var inte Katarina här? Hon hade vetat vad man skulle säga. Pojken ryckte bara på axlarna. Roland trotsade sitt onda knä, tog sig med något stapplande steg till pojken och satte sig bredvid sin cirka sextio år yngre granne.
– Är det något som har hänt? Är det jobbigt hemma?
Pojken skakade på huvudet. En tår letade sig ner för kinden. De satt båda tysta ett tag.
– Det är skolan, viskade pojken till slut. De tog… de förstörde min nya klocka… min julklapp… de förstör allting som är mi…
Hans röst bröts. Roland visste inte vad han skulle säga. För vilka ord kan hela ett brustet barn? Då slog något annat honom! Han kavlade upp änden på jackärmen och spände loss sin nya klocka, som han fått av sina barn.
– Du grabben…
Han puffade till pojken i sidan.
– Jag vet inte… det är kanske inte mycket till tröst… men… vill du ha den där?
– Va? Den är ju din…
Tveksamheten och förvåningen var påtaglig.
– Äh, jag har så många klockor, ljög Roland. Det är okej. Säkert. Du får nog ta och göra lite fler hål i den. Dina handleder har inte hunnit bli grova som mina än…
Han log, tog pojkens arm och la ner klockan i hans hand.
– God jul i efterskott på dig, grabben.
– Men tack…
Pojkens ögon lyste. De satt tysta ett slag.
– Kolla… katten… log pojken och pekade på en stolt krabat som kom spatserade på vägen.
