–Visst har vi det bra här, sa Sara Foster till sin bror Isak Foster.

– Ja, vi har det faktiskt jättebra här. Bara det att vi är två gör tillvaron så mycket roligare. Det hade varit ensamt att sitta här själv, svarade Isak.

Och alla dessa välsignade slemhinnor och vattnet. Det måste finnas en högre mening med det!

Ena dagen räknade de sina tår, andra dagen sparkade de så hårt de kunde på väggarna för att se reaktionen men oftast pratade de med varandra om livets små och stora frågor, så som alla foster gör.

Sara envisades med att de en dag bara kommit till inne i magen och skrattade åt Isak när han berättade om att något utifrån skapat dem och att detta bara var ett mellanstadium tills de skulle få komma ut och se verkligheten. Båda två ville bevisa att just deras teori var den rätta.

– Du förstår väl Sara, att allt detta inte kan ha tillkommit av en slump. Om inte navelsträngen hade funnits här skulle vi aldrig kunna existera. Och alla dessa välsignade slemhinnor och vattnet. Det måste finnas en högre mening med det! brukade Isak säga.

För varje gång pekade han på något nytt organ som utvecklats hos dem och berättade vad det skulle användas till när de väl fötts.

– Du har en livlig fantasi och inga bevis. Har du träffat något foster som varit ute och sett hur den världen ser ut som du pratar om? kontrade Sara. Jag lever här och nu och sedan får det bli som det blir – om det blir något mer.

Så kunde syskonen Fosters diskussioner hålla på långt ut på småtimmarna i deras trånga men ofta behagliga livmodersvärld. Isak berättade om att det eviga dunkljudet uppe i taket var deras mors hjärta som slog kärleksfullt för deras skull. När mystiska ljussken sågs skakade Sara av rädsla medan Isak solade sig i ljuset och sjöng om deras mammas mödravårdscentralsomsorg. Ibland hörde de ljud utifrån.

– Det är mamma som sjunger för oss, sa Isak och började sparka på väggarna. Tänk att vi redan nu kan kommunicera med henne!

– Det kan precis lika gärna vara jättefoster som vill konkurrera ut oss, suckade Sara. Kan vi inte bara räkna våra tår som vi brukar och tänka på något annat?

Så gick dygnen och veckorna och det blev allt trängre i livmodern.

– Inte för att vara taskig Isak, men du har blivit lite väl stor, sa Sara en dag. Vi kommer inte att kunna få plats här båda två om du ska fortsätta växa i denna takt.

– Du är inte så liten själv heller men det är inget problem. Snart kommer vi att födas och där utanför finns det massor med plats. Stora vitklädda människor kommer att ta emot och krama oss kärleksfullt. Vi kommer att få se mamma och pappa och antagligen liknar vi dem. Alla de människorna där ute är sådana som gått före oss. En gång var de också foster men nu lever de det verkliga livet. Fatta vad jag längtar!

– Men alla dessa naturkatastrofer då? våndades Sara frustrerad med gråten i halsen. Är inte du rädd, Isak?

– Jo, visst kan jag också vara rädd men jag behöver inte vara det. De har fantastiska metoder och utbildning där ute för att inget ska gå fel. Det är inga vanliga naturkatastrofer. Det är födslovärkarna som satt igång. Det är inte långt kvar nu. Sara, tro mig och lita på att mamma har koll på saken!

Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till… (Apg 17:28)

Tecken ska visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning. (Luk 21:25–28)

 

Foto: Aidan Meyer
Daniel Engelbrekt
bibelskollärare på Strandhems Bibel- & Lärjungaskola, Örkelljunga
DELA
Föregående artikelDu är väl inte ful i mun?
Nästa artikelEn KUSlig historia…