Ett brev från pappa 

Det knackar på dörren. Hon öppnar motvilligt. ”Sara, jag vill bara att du ska veta att jag finns här för dig, om du vill prata”, säger pappa med allvarlig men varm ton. Att han vågar komma här och tränga sig på! Som om hon inte redan visste vad han tyckte: att hon gjort fel och att hon får skylla sig själv! ”Lämna mig i fred!” säger hon argt och smäller igen dörren mitt framför näsan på honom.  Hon tänker minsann inte erkänna att hon gjorde fel när hon inte lyssnade på honom. Usch, hon vill bort härifrån! Vill inte möta sitt personifierade samvete och känna sig bortgjord och misslyckad. Hon hör pappa gå mot köket. Varför ska hon stanna? När hon tänker efter finns det inget som säger att hon måste vara här, hon får ändå bara dåligt samvete. Det blir bara bråk, hon hatar att lyda, hon hatar att bli omhändertagen och hon hatar att träffa honom. Han är så falsk! Han beter sig som om han uppskattar henne och gillar när hon kommer, men hon vet ju mycket väl att hon alltid vållar bråk. Nej, minsann, nu får det vara nog. Han ska slippa henne i fortsättningen. Hon rycker fram en väska under sängen och slänger ner sina favoritkläder, några böcker och laptopen. Med väskan i ena handen går hon beslutsamt till ytterdörren. Pappa kommer ut i hallen. ”Vart ska du?”, frågar han. ”Bort!”, svarar Sara korthugget medan hon tar på sig ytterkläderna. ”Vadå bort? Vad är det nu som hänt?”, säger pappa och ser förvirrat på hennes hastiga rörelser.  ”Bort, jag tänker inte stanna i det här huset längre! Jag hatar dig, HATAR DIG!”, säger Sara med stegrande desperation i rösten. I ilskan kan hon inte hindra tårarna från att komma. Pappa kommer fram för att trösta men hon tar sin väska, går ut och smäller igen dörren. 

Efter tre signaler trycker han på Svara och sätter nervöst telefonen mot örat.

 Peter drar upp mobilen ur fickan och ser på den ett ögonblick. Tänk om det är hon som ringer? Han tvekar, vågar knappt svara. Efter tre signaler trycker han på Svara och sätter nervöst telefonen mot örat. ”Hej, det är Peter”, säger han med en röst så stabil som möjligt och lyssnar spänt efter rösten i andra änden. Tystnad. Tystnad. Sedan vaknar han med ett ryck. För ett ögonblick förstår han ingenting, men strax andas han ut. Drömmen, nu igen. Han suckar och vänder sig på sidan. Klockradions siffror lyser röda i mörkret. 2011-12-24 03:27.  

 ”Nu är det min tur!”, skrattar mamma med ett barns nyfikenhet och greppar det största paketet ur sin hög. ”Ååh, Sara! Tack!”, utropar hon när hon ögonblicket senare rivit upp pappret och sitter med Kosta Boda-skålen i sina båda händer. ”Varsågod! Jag har kvittot kvar om du vill byta, men jag tar det inte alls som en förolämpning om du inte vill ha den!”, svarar Sara med ett flin.  Morfar suckar demonstrativt. ”Jaja, sluta tjafsa, nu är det Alexanders tur att öppna!”, inflikar han där han sitter i den bruna gamla soffan med armen om mormor. Alexander velar lite innan han slutligen öppnar julklappen från Sara innehållande en platta av Metallica. ”Du får den bara om du lovar att inte spela den för högt!”, säger hon och sträcker sig sedan mot sin julklappshög. ”Min tur!”. Hon kör sin egen strategi och tar minsta paketet först: ett kuvert. I samma stund som hon lyfter upp det ser hon julhälsningen på baksidan. ”God jul Sara önskar pappa”. För en sekund står allting stilla. Pappa. Pappa. Efter vad som känns som en evighet utropar mamma: ”Kuvert är fusk! Riktiga paket ska det vara! Sara, det kuvertet kan du öppna ikväll, glöm det nu. Öppna det stora, från mig!”. Sara sväljer och lägger kuvertet på det lilla bordet bredvid hörnsoffan. Hon ger sin mor en tacksam blick och tar sig an den stora mastodontjulklapp modern syftat på. Som så ofta rymmer hon från det där jobbiga. Snart har hon lika roligt som mamma, Alexander, mormor och morfar. Men som så många andra dagar kommer tankarna tillbaka vid läggdags.  

Älskade Sara. Hon inser ju att han aldrig skulle skämta om något sådant. Men hur kan han mena allvar?

Vardagsrummet är helt mörkt när hon trippar tvärs över golvet mot det lilla bordet. Med kuvertet i ett fast grepp i ena handen återvänder hon sedan till sitt rum och stänger den knarrande dörren. Hon sätter sig tillrätta i sängen med kudden som ryggstöd, och ser ner på det fina kuvertet i extra styvt papper. Vad kan det vara? Varför fortsätter han att ge presenter till henne? Fattar han inte att hon inte förtjänar det? Hon har ju inte hört av sig en enda gång på hela året, trots julklappen förra året. Då var det inget kuvert, utan ett riktigt paket. Hon hade öppnat det sist och stämningen när hon rivit upp pappret hade varit tryckt. I paketet låg en iPhone. Med abonnemang, som han betalat hela året. I paketet låg dessutom ett litet julkort, med ett telefonnummer. Det var uppenbart att det var pappas nummer. Han hade gett henne allt hon behövde för att få kontakt med honom. Det dåliga samvetet väller upp inom henne och hon blundar hårt. När hon samlat sig en stund ser hon ner på kuvertet och öppnar det omsorgsfullt. Hon drar upp det bruna kortet med en beige julgran på framsidan. I kortet läser hon: ”God jul Sara, önskar pappa. Detta är ett presentkort. Jag betalar ditt körkort, och alla kostnader kring det. Men jag har ett villkor. Jag vill vara din handledare när du övningskör, jag vill hjälpa dig och lära dig. Jag längtar efter dig, älskade Sara, men välj själv om du vill ta emot min gåva. Pappa”. 

Sara stirrar ner på det bruna kortet. Hon ser inte logiken. För det första – hon vet mycket väl att pappas ekonomi inte är något att hänga i julgranen. Bara mobilen och alla kostnader för den måste ha varit en påfrestning för honom. Hur han då skulle ha råd med detta är svårt att få ihop utan att inkludera en vinst på Bingolotto. Sara sluter ögonen. Den här gången har han gjort det svårare för henne. Hon måste välja. Vad ska han mer göra om hon säger nej till det här? Då måste han väl ändå äntligen ge upp. Men är det verkligen det hon vill? Hon vill ju säga förlåt, hon vill göra allting ogjort, alla bråk, allt hemskt hon någonsin sagt och gjort mot honom och alla gånger de senaste två åren då hon vägrat kontakt med honom. Men det går inte. Vad skulle hon kunna säga för att ursäkta sig? Hur skulle han kunna förlåta? Nej, det går inte ihop. Hon ser ner på kortet och läser det om och om igen. ”Jag längtar efter dig, älskade Sara”. Älskade Sara. Hon inser ju att han aldrig skulle skämta om något sådant. Men hur kan han mena allvar? Hur kan han tro att deras relation någonsin ska kunna fungera? Hur ska hon kunna ge tillbaka ens en bråkdels kompensation för vad hon gjort och för vad han gjort för henne? Det går inte! Vad har han tänkt sig egentligen? Hon ser ner på kortet igen och hajar till. ”Jag vill vara din handledare…” Har han alltså tänkt sig att efter alla dumma saker hon sagt till honom, allt hon gjort trots att han sagt att hon inte fick, alla gånger hon inte sagt förlåt ska hon bara… ta emot värsta uppoffringen från honom? Nej. Han har missuppfattat. Det är ju hon som borde göra det för honom. Det skulle vara hon som betalar tillbaka. Men det kan hon inte, det vet hon. Men tänk om han också vet det? Tänk om det är just det han fattat? Sara sväljer. 

Peter sätter sig upp med ett ryck. För att glömma drömmen stirrar han på klockradions lysande siffror. 2011-12-25 01:13. Fast vänta – det ringer ju fortfarande! Han tittar ner på den slitna gamla mobilen som ligger vid klockradion. Med högtidlig min sträcker han sig långsamt och tar telefonen. Beslutsamt trycker han på Svara och sätter luren mot örat. ”Hej, det är Peter”, hör han sig själv säga. Tystnad.  ”Hej pappa, det är Sara.”