Har man gjort någon illa kan det kännas rejält, ungefär som skoskav i själen. Det går inte att bli fri, inte ens om man sover på saken. Det vet Clara. Hon som svek sin bästa vän.

Hur många gånger hade hon inte anklagat sig själv? Tankarna fanns där när hon somnade. Utan att ha dämpats i sin anklagan fanns de där när hon vaknade på morgonen. Hela sommaren hade gått utan att Clara kunnat släppa oron. Hur skulle det bli att möta Alice igen efter det hon gjort mot henne? Hur skulle det bli att komma till skolan och inte ha Alice att vara tillsammans med? Vem skulle hon nu sitta med i klassrummen och vem skulle hon nu plugga med, äta lunch med och ha håltimmar tillsammans med? Clara var inte direkt utstött i sin klass, men hon hade inte heller så många andra än Alice att vara med. Sjuan hade gått bra, både med plugget och med klasskompisarna. Förutom i slutet. Då blev allt så fel.

Telefonsamtalet

– Clara, det är telefon till dig, det är Alice.

Claras mamma ropade från köket och när hon hörde att Clara tog telefonen på sitt rum la hon på.

– Prata inte för länge, vi ska snart äta kvällsmat, ropade hon och lät sedan tjejerna prata i fred.

Det hände nästan varje dag att tjejerna pratade med varandra efter skolan. Denna dag i maj blev det som vanligt prat om hur dagen varit, lite om provet senare i veckan och givetvis en del om vad de skulle ha på sig på avslutningen. Alice lät lite trött tyckte Clara, men frågade inte hur hon mådde. Det blev tyst i telefonen en stund. Clara hörde att Alice suckade innan hon började berätta. I andra änden var det tyst. Det Alice sa fick henne att rysa. Det var konstigt att höra bästa kompisen prata om sådana här saker. Alice började gråta, det hörde Clara och hon kände starkt att hon ville vara där hos sin kompis och trösta.

– Jag förstår att du är ledsen, sa Clara och funderade febrilt på vad hon mer skulle säga. Eeh, kan du inte berätta för din mamma eller pappa. De kanske kan se till att det ordnar sig.

– Jag vet inte, svarade Alice. Kanske. Du måste lova att inte berätta det för någon. Inte ens för din mamma.

– Det är klart, jag lovar.

Misstaget

Dagen efter i skolan var Alice ovanligt tyst och Clara kunde se att hon hade gråtit. Trots att de ofta kunde prata om det mesta, var det ingen av dem som nämnde något. Alice som alltid var så glad i skolan och så vänlig mot alla var mer tystlåten. Det hände flera gånger de närmaste veckorna att Alice smet iväg till toaletten och var där länge, ibland hela raster. Clara kände sig ensam när Alice försvann sådär.

Den där dagen, bara en vecka före skolavslutningen när Alice var hemma från skolan, blev det så fel. Clara önskade att hon kunde sudda ut den dagen eller åtminstone spola tillbaka tiden. Å, vad hon önskade.

Under grupparbetet på lektionen i svenska satt Clara med Sara och Linda. Det var en lätt uppgift och tjejerna la inte så mycket energi på den. Det var ju snart sommarlov. I stället satt de och pratade om vad de skulle hitta på under sommaren. Sara berättade om sin språkresa till England och Linda om sitt sommarjobb på sin pappas företag.

– Vad ska Alice göra, vet du det? Linda hade helt släppt svenskuppgiften och ville bara prata sommar.

– Jo, hon ska åka iväg på ett konfirmationsläger i Norge. Hon slipper läsa till hösten så man blir ju lite avundsjuk.

– Förresten, vad är det med Alice? Är hon sjuk? Hon har verkat så ledsen de senaste veckorna. Är det något som har hänt? Är ni ovänner? Eller är det något med skolan?

Alla frågorna kom på en gång, Clara svalde hårt och tänkte att hon inget skulle säga, mer än att hon ingenting vet. Men så kom de ändå. Orden. Hemligheten. Helt plötsligt hade Clara sagt det hon inte fick berätta för någon. För Sara och Linda!

– Fast ni får inte berätta det för någon, la Clara till innan hon plockade ihop sina böcker och gick iväg till skåpet.

Alice kom tillbaka till skolan och Clara märkte att stämningen i klassen var lite märklig. Det viskades och tittades. Även om Clara inte riktigt kunde ta det till sig, visste hon att Alices hemlighet nu var spridd till nästan hela klassen och kanske till några i parallellklasserna. Clara hade aldrig känt sig så här ensam förut. Alice undvek henne och gick med Linda och Sara i stället. Något var brutet.

Ångesten

Clara vaknade terminens första dag med oro i magen. Hon kände sig livrädd inför att komma tillbaka till skolan och framför allt för att träffa Alice igen. Samtidigt visste hon vad hon var tvungen att göra, det enda rätta och egentligen det enda hon kunde: Prata med Alice och be om förlåtelse. Men tänk om förlåtelsen inte skulle tas emot, om hon bara får elaka ord tillbaka eller om Alice vänder ryggen till och går. Clara ångrade sig och hon visste att hon hade svikit ett förtroende och att hon hade gjort sin bästa kompis väldigt ledsen. Men hon visste, eller ville i alla fall tro att det ligger en styrka i förlåtelsen och att den även kan leda till starkare vänskapsband efter ett tag. Ja, hon visste att det var det enda men också det viktigaste hon kunde göra. Och det svåraste.

Nytt hopp

De nya eleverna på skolan verkade vilsna och rädda trots att de gick i grupp om några stycken. Clara kände sig också rädd, men visste att fanns en annan orsak bakom hennes rädsla. En mycket djupare rädsla som hon önskade få bli kvitt under dagen.

Alice satt på bänken och plockade med pennfacket vid klassens skåp. Clara tittade mot Alice som lyfte blicken och log. Alice log! Clara svalde, gick bort till bänken och satte sig bredvid sin kompis.

Nu ska hon få det sagt. Nu eller aldrig.