Hon hade jobbat i klädaffären hela dagen. Kunderna hade jäktat ut och in, och hon hade hjälpt dem efter bästa förmåga att hitta julkläder. Hon hade rekommenderat en svart, glittrande klänning till en äldre dam och en ung man hade köpt en röd kjol till sin flickvän. Köpcentret var fullpackat med människor och glad julmusik strömmade ur högtalarna. Det var då, bara en timme före stängningsdags och när det hade lugnat ner sig i affären, som en av de andra säljarna frågade henne:

– Du Emma… är du kristen?

Emma kände att det knöt sig i magen.

Det var nu hon skulle göra prästen, söndagsskolläraren och mormor stolta genom att säga ja, att hon trodde på det där med barnet i krubban, änglarna, korset, evigt liv… Det var just nu som hon skulle vara det som ungdomsledaren hade sagt i går: ”ett vittne om Jesus varje dag”. Det var nu hon skulle säga att hon trodde på Gud. Att julen var något mer än marsipan och paket. Emma blev torr i munnen.

– Nej, jag är inte så religiös av mig, svarade hon till slut.

– Men brukar inte du gå på möten i det där missionshuset, och så? Jonas såg frågande ut.

Emma vände sig om och började rota i en hög med scarves.

– Jo, men det är bara för att det finns så många trevliga killar där. Men annars är det urtrist, sa hon med

ryggen mot Jonas. Hon log lite, men bara med munnen.

– Jag som trodde att du hade varit kristen länge. Du brukar ju ha kors på dig. Jonas gav sig inte.

– Får man kanske inte ha kors utan att vara kristen, svarade Emma kort. I samma ögonblick ångrade hon sig och suckade högt. Så högt att en kund vände sig om och såg så underligt på henne. Om kunden hade sett på Emma igen, hade hon märkt att Emma höll handen kring korset, som hon bar kring halsen, innan hon stoppade det innanför tröjan.

Gud tycker aldrig att du är dum

Emma pulsade hemåt genom drivorna. Det snöade så mycket att håret blev alldeles vitt av tjocka snöflingor. Hon retade sig på att hon hade lämnat mössan hemma för att inte förstöra frisyren. Nu var den förstörd i alla fall. Men egentligen var det inte bara frisyren som var förstörd. Nu hade allt blivit fel igen. Hon hade förnekat att hon var kristen. I går hade hon varit på ungdomssamling och det hade känts som om ledaren hade talat just till henne. Att det där med att vara kristen också betyder att ta med Jesus i vardagen och berätta om honom

för andra. Hon hade lovat sig själv att ta detta på allvar. Men nu hade hon misslyckats, och det hade bara gått en dag.

– Hej, Emma!

Det var ungdomsledaren i missionshuset. Han var lika snöig som Emma. Typiskt att hon skulle möta honom just nu!

– Var har du varit? frågade han.

Emma tittade upp och plötsligt kunde hon inte behärska sig längre.

– Jag har varit på jobbet, och då frågade en jobbarkompis om jag var kristen, och då sa jag nej, fast jag skulle ha sagt ja, för i går på samlingen bestämde jag mig för att jag skulle berätta för andra om Jesus, och det vill jag också, men så är jag så feg, för jag vill inte att folk ska tycka att jag är dum, och nu tycker väl Gud också att jag är dum… Emma bara vräkte ur sig.

– Gud tycker aldrig att du är dum. Det är inte alltid så lätt att vittna om honom. Om du vill berätta om Jesus, be Gud att han ger dig en ny chans att prata med din kompis! Ensam kan du inte klara det. Jesus vill hjälpa dig.

De stod och pratade en stund i snön, och vita flingor fyllde igen deras fotspår. När Emma fortsatte hemåt var klumpen i magen borta.

Det var julafton. Köpcentret var öppet under några få, hektiska timmar på förmiddagen. Emma var oberörd av stressen därinne. Hon hade tagit på sig sitt kors. Hon var glad, inte bara eftersom det var julafton, utan också eftersom Gud inte hade visat bort henne.

– Vad brukar ni göra på julafton, Emma? frågade Jonas mellan två högar av ylletröjor.

– Vi ska förstås äta en massa mat, log Emma. Hon tog sats innan hon fortsatte:

– Och så ska jag till kyrkan.

– Ska du? Jonas såg förvånad ut. Men du sa ju att du…

– Jag vet att jag sa det, men det var inte sant.

Jag är kristen – så därför ska jag gå i kyrkan. Jag längtar faktiskt dit, sa Emma glad.

Jonas log.

– Får jag följa med, eller…? frågade Jonas. Det är ett par saker jag funderar på om honom – Jesus…


Hämtad ur Ungdom och tiden

Översatt från norska av Gunilla Davidsson